• R84

    Vi med BIM September 2017

    Då var det dags att byta grupp till den här för bim i september. Försök nummer 21 väntar om knappt två veckor och jag försöker hålla hoppet uppe, men det känns svårt i dagsläget. :(

  • R84
    Repet skrev 2017-08-31 19:45:25 följande:

    Håller verkligen tummarna för dig! Har ni sökt någon hjälp eller kör ni helt på "egen hand"?


    Tack! Vi väntar på tid för utredning. Vi fick två missfall förra våren/försommaren och därför har vi ju behövt vänta på att få söka hjälp (i alla fall via landstinget). Väntetiden är ca 5-6 mån från remissvar så vi har fått veta att vi kommer att få en tid i november. Mest att det har tagit så mycket på mina krafter. Vi började årsskiftet 2015/2016 med tanken att tar det sig så tar det sig. Då tog det sig på tredje försöket. Sen fick vi ett tidigt missfall följt av en till graviditet knappa två månader senare och även den slutade i missfall. Sedan dess har det inte tagit sig. Nu tänker jag inte längre: tar det sig så tar det sig. Utan nu vill jag bara att det ska ta sig NU!

    Känner just nu en stor sorg i allt detta. Det finns i mina tankar varje dag. Från morgon till kväll. Börjar mer och mer känna att det kanske inte är meningen att jag ska få bli mamma och det smärtar enormt. Jag vet ju att det finns hjälp att få. Samtidigt är jag livrädd över tanken att plussa..... Tänk om det också slutar i missfall och vi måste börja om IGEN! Ja.... tankarna bara snurrar och jag blir typ tokig till slut!
  • R84
    Repet skrev 2017-08-31 21:19:47 följande:

    Fytusan vad jag lider med er. All väntan och allt hopp, vi ligger ju ett år efter er (började 2016) men vi har ju nu fått hjälp och bara de är en tröst. Så jag håller tummar och tår att ni får träffa läkare som dom som vi har haft!

    Men du får absolut inte tänka att det inte är meningen att du ska bli mamma! snarare att du kommer bli den bästa av mammor för ditt barn kommer vara så otroligt efterlängtat!!!


    Tack! Ja det är stundtals otroligt tungt. För ett par veckor sedan berättade sambon att hans syster är gravid och då bröt jag ihop totalt. Jag är självklart glad för deras (och alla andras) skull, men sorgen och längtan hos mig gör att det blir för mycket. Men jag kände mig som världens hemskaste människa när jag stod i köket och grät över det. Menmen..... någon gång kanske det blir vår tur. Och som du skriver..... den lille/lilla ungen kommer att vara så efterlängtad!

    Hur har ni fått hjälp?
  • R84
    Repet skrev 2017-09-01 07:53:34 följande:

    Vet precis hur du känner. när min bästa vän berättade att hon vart gravid, två veckor efter att de hade bestämt att de skulle börja försöka så va det inte glädje som var första känslan. Men som tur är har vi haft en väldigt förlåtande omgivning som förstår att det är jobbigt för oss. först blir jag så avundsjuk, sen blir jag ledsen, sen blir jag arg för att vi inte lyckas, sen blir jag besviken på mig själv att jag inte kan känna den där superglädjen för nån annans skull som första känsla. men efter jag har gått igenom den snurran så blir jag glad för andras skull... försöker tänka att det är två olika saker, bara för att någon annan inte är gravid betyder de ju inte att jag kommer bli mer gravid, men det är inte alltid det lyckas.

    Efter att vi försökt i 1,5 år ungefär så fick vi komma in till reproduktionsenheten på sjukhuset. och själva utredningen gick väldigt fort, tog bara en vecka, den innehöll spermaprov, ultraljud med kontrast och blodprover. de konstaterade rätt så direkt att jag hade PCO. Så nu hormonbehandlas jag för att få en "normal" månadscykel.

    Så vi är inne på vårt andra hormonförsök just nu. 


    Ja den där spiralen tankarna hamnar i är inte rolig! för jag är ju egentligen jätteglad för alla andras skull, men som du skriver tar det ett tag att hamna där. Man måste gå igenom stadier av ilska, besvikelse och sorg först.

    Vi har valt att bara berätta för våra närmsta vänner vad vi går igenom. Jag känner att jag skulle sätta ännu större press på mig själv om många vet. Nu har både jag och sambon varsin nära vän att prata och bolla med. Det är skönt.

    Det är just en sådan utredning vi väntar på. Vi fick remissvar i slutet av maj och fick veta efter semestern att vi kallas in i november. Nu har tiden sprungit iväg och det känns inte lönt att betala dyra pengar för en privat klinik. frustrationen ligger också i att det har tagit sig. TVÅ GÅNGER! Och väldigt snabbt in i vårt försökande. Tankarna snurrar kring varför det plötsligt inte funkar längre. Menmen.....

    Jag hoppas att dina "hjälpmedel" funkar och att det tar sig SNART!!
  • R84

    Okej.... Försök nummer 21 om knappa 1,5 v. Någon som har några förslag? Vi försöker köra varannan eller varje dag när ägglossning borde ske. Har testat med ägglossningstest och märker när flytningarna blir trådiga.

  • R84
    My102 skrev 2017-09-03 07:05:38 följande:

    Hej! Vi har också försökt lång tid. Fick mens igår :(. Denna månad ska vi testa clearblue advanced, så deg kanske kan vara något?


    Vi körde med de testerna från januari till juni typ, men sen pausade jag med det. Jag kände alltid av ägglossningen runt den dagen vi fick max fertilitet så har jag gått på kroppens signaler över sommaren i stället. Men kanske får göra ett ryck till nu under hösten.
  • R84
    My102 skrev 2017-09-03 07:05:38 följande:

    Hej! Vi har också försökt lång tid. Fick mens igår :(. Denna månad ska vi testa clearblue advanced, så deg kanske kan vara något?


    Hur länge har ni försökt?
  • R84
    My102 skrev 2017-09-03 21:45:55 följande:

    Vi började juni 2015, men hade NOLL koll verkligen på hur allt funka, jag trodde att det bara kom ett streck på ägglossningstest så var det positivt..hm. Alla i min familj har blivit gravid på en gång och då är vi 5 systrarna (en kämpade två år med första men med de andra gick det av bara farten) så jag hade en tanke att det skulle vara samma för mig. Vi körde på till mars 2016, tog ett uppehåll med fortsatte köra oskyddat, utredning i april 2017. I maj fick vi svar att allt var OK prickat in ÄL vad vi tror i alla fall under månaderna sen juni. Ska spola äggledare i oktober. Sååå det går segt :/. Eftersom jag har oregelbunden mens så testar jag nu advaced för första gången. Ett sista kör innan spolningen. Om vi inte hade tagit "pausen" så kanske vi kanske börjat utredning snabbare men vi båda behövde verkligen ett break just där och då.

    Har ni gått någon utredning?


    Åh det gör ont i mig när jag läser. Att det ska behöva ha sådan tid och energi. :( jag beklagar verkligen! Får jag fråga hur gammal du är? Vad sa läkarna om att det inte har tagit sig? Tänker att de säger att allt ser okej ut liksom.

    Nej vi har inte varit på utredning än. Vi började försöka årsskiftet 2015/2016 och det tog sig ganska snabbt på försök tre (vilket då var jääääääättemånga försök tyckte jag....!). Det blev missfall i v7. Sen fick jag en mens och sen tog det sig igen. Men lyckan kortvarig även denna gång. Detta var i juni förra året. Sedan dess har vi försökt varje månad, men inget har hänt. Eftersom vi fick missfallen har vi inte fått någon hjälp, men i maj skickade vi in en egenremiss för utredning. Vi ringde efter semestern för att kolla läget (remissvaret kom i slutet av maj och sen har vi inte hört något) och då fick vi besked att vi kommer att få tid i november. Denna eviga väntan. Kantad av mängder av sorg! Det är nog den känslan som beskriver mitt mående bäst - sorg.
  • R84
    My102 skrev 2017-09-04 08:54:28 följande:

    Åh nej :(. Kan inte förställa mig hur det är att få missfall, glädjen, sen sorgen. Jag beklagar!

    Jag har nyligen fyllt 30, så vi började när jag var 27, fyllde 28 året vi började. Läkaren var väldigt positiv faktiskt! Vi fick sommaren på oss att testa själva så han trodde nog inte att jag skulle återkomma, eftersom jag ligger på BMI 33 så har vi privatläkare då vårt landsting har en BMI gräns på 30 för utredning..även om jag också har varit normalviktig under åren som har gått, det för ingenting positivt med sig att, som du säger, leva med en sorg kanske att synen på livet, världen blir annorlunda. Vi behövde veta för psykets skull hur det låg till därför så kämpande jag inte med vikten inför en utredning via landstinget. Läkaren såg däremot inte några farhågor där med vikten utan tycker mer att vårt landsting gör vad dem kan för inte få fler bebisar.

    Jag har en egen tanke att ägget släpper senare plus att jag får cystor, kan få sjukt ont ibland, nästan så man kan tro att det är blindtarmen men utan feber osv. Jag har även tagit bort en del av livmodertappen i 23 års åldern och fick därefter en inflammation. Försöker hitta olika anledningar varför det inte går vägen. Det går så lätt för andra så jag förstår inte varför det inte ska gå för oss. :/ ett evigt kämpande.


    Nej missfall är verkligen så jobbigt. Jag fick två inom loppet av 2,5 månad och det tog så mycket på mitt psyke. Jag var helt knäckt och grät konstant en hel helg. Det var värst första graviditeten då jag liksom hann tänka mig att det faktiskt skulle komma en bebis. Andra plusset var jag väldigt ödmjuk inför det och tog inget för en självklarhet. Men det var såklart lika jobbigt då med. Nu är jag på sätt och vis livrädd för att plussa. Min enda tanke är: tänk om det skiter sig igen. Jag vet inte om jag hade kunnat hantera det!

    Vad skönt ändå att läkarna är positiva!! Jag tycker att det ska bli skönt att få hjälp och få komma in i snurran. Sen är varje vecka en kamp för det tar mycket på det mentala att det inte tar sig. Vi har liksom haft allt lite på paus i två år. Inte velat planera vårt bröllop eller en långresa för det kanske tar sig. Nu tänker jag f*ck it! Nu planerar jag lååååångresa i januari och bröllop i juni. Då får jag vara gravid i så fall. Orkar inte pausa allt och sen stå där ännu mer besviken för att jag inte fick något.
  • R84
    Victoria K skrev 2017-09-04 12:29:16 följande:

    Tänkte uppdatera er (ifall det är någon som undrar)

    Jag fick min mens inatt :( Vaknade av kraftig mensvärk och kände på trosan att det var blött, så gick på toa i hopp om det bara var flytningar...men nej, det var mensen. Blev sååå ledsen, började gråta och grät i någon timme, kunde inte somna om på jättelänge. Som tur var hade jag min man bredvid som kunde ge mig en tröstande kram 

    Är så nere och deppig just nu. Känns som att jag aldrig kommer bli gravid.

    Jag måste verkligen ha varit skengravid denna månad, med tanke på mina symptom och det faktum att de började så tidigt innan mensen. Usch, vill inte uppleva det igen.

    Nu vill jag bara att dagarna ska gå fort så att vi kan försöka igen. Nu ska jag sluta med Bisolvon och allt sånt som säger kan hjälpa en att bli gravid, jag orkar inte hålla på...

    Förlåt för deppigt inlägg, men var bara tvungen att skriva av mig. 


    Skickar en stor kram! Hoppas på att det tar sig nästa gång!
  • R84

    Ägglossning den här veckan. Försök 21 eller 22 (har tappat räkningen). Det frustrerande är att jag har noll lust att försöka. Känner mig otroligt uppgiven kring allt detta. Sambon tycker att vi pausar den här månaden om jag känner så, men då blir jag ännu mer frustrerad för jag VILL JU BLI GRAVID. Får helt enkelt hoppas att två försök kring ägglossning är good enough.

  • R84

    Okej.... BIM på onsdag eller torsdag. Noll symptom på varken mens eller graviditet. Den här månaden fanns inte riktigt orken att försöka ordentligt. Dels pga hög arbetsbelastning, dels pga att jag mentalt inte orkade. Försök nummer 21 eller 22 och det har tärt enormt på mig rent mentalt. Den här månaden orkade inte själen riktigt. Så det blev försök på ägglossning (enligt app) -6, -2 och +1. Tar det sig så tar det sig liksom. Annars får jag försöka ladda mentalt för nästa försök..... Vi närmar oss smärtsamma två år av försök.

  • R84
    My102 skrev 2017-09-25 23:12:36 följande:

    Är i samma sist, två år försök. Den här månaden sög också pga hög arbetsbelastning, för mannen, jag blir smått frustrerad :( speciellt när jag har köpt en CB advaced monitor för 1300 kr som visade på "hög" fertilitet i 11 dagar..orka ligga i 11 dagar! Det blev två ggr i mitten men sen tänker jag, vad spelar det egentligen för roll, har ju inte funkat tidigare, varför ska det funka nu lixom..vet snart inte vart jag ska ta vägen :/


    Förstår dig till fullo och lider med dig!! Det är en sån frustration och känsla av att jag inte räcker till. Jag älskar barn och längtar efter att få bli mamma, men under de senaste månaderna har jag börjat tvivla på om det är meningen att jag ska bli det! Jag känner likadant som dig- varför skulle det funka nu? För oss har det förvisso tagit sig två gånger. Mars och juni 2016, men båda graviditeterna slutade i tidiga missfall.
Svar på tråden Vi med BIM September 2017