Psykisk misshandel
Detta blir lite långt, eftersom du önskade höra andras erfarenheter.
Jag levde i ett destruktivt förhållande i nästan tjugo år. Ibland var det bra, ibland var det hemskt. Han klarade inte av motgångar på arbetet, då blev han outhärdlig hemma. Han led av sömnlöshet och mådde dåligt. Då överreagerade han på ALLT, och försökte hitta fel hos mig.
Han kallade mig faktiskt aldrig fula saker, och nervärderade mig inte så som din sambo gör. Däremot vrålade han att vi hade "ett helvete" och att han skulle ta livet av sig, och så slängde han saker omkring sig, rev sönder kläder han hade på sig och hade sönder inredningen.
Under perioderna då han mådde dåligt gick jag på äggskal, vägde varje ord på guldvåg - men det hjälpte ju inte, han behövde utlopp för sin frustration och hittade alltid något som var fel.
Han gjorde inga klassiska "misshandelssaker", som att förbjuda mig att ha kontakt med kompisar osv. Men jag mådde förstås dåligt ändå - och han tyckte att jag var "överkänslig".
Vi gick i parterapi i flera omgångar, och han sökte faktiskt hjälp för sin sömnlöshet flera gånger. Men perioderna med kaos upphörde inte, och jag kände en stor hopplöshet för jag förstod att det aldrig skulle bli bra.
När vi fick barn blev det värre. Innan det kunde ju jag fly undan, både rent fysiskt genom att gå därifrån, men också psykiskt genom att jag antingen grät och grät eller genom att jag liksom "stängde av". Men när barnen var där var jag tvungen att skydda dem, kände jag, mot hans vredesutbrott, och det gjorde att jag ÄNNU mer än tidigare tassade på tå och hoppades undvika bråk.
Det intressanta är att sedan jag lämnade honom har han bättrat sig jättemycket. Han tar ansvar för sina sömnproblem och kämpar hela tiden med att inrätta tillvaron så att han mår så bra som möjligt. Han har provat att sluta med kaffe, han mediterar och har börjat med yoga mm.
Nu är han en jättebra pappa och jag tycker mycket om honom som en vän (efter att ha varit väldigt arg i några år efter separationen). Allt detta hade varit omöjligt om han inte SJÄLV hade velat ändra sig. Tjugo år av min gråt och förtvivlan räckte inte. Inte förrän han blev ensam blev han tvungen att komma tillrätta med sig själv.
Tyvärr är detta kanske ganska ovanligt. Det som brukar hända är nog snarare att kvinnan, efter skilsmässa/separation, står med huvudansvaret för barnen och att de lämnade, egocentrerade männen går vidare utan att inse sin egen roll i det kraschade förhållandet.
När jag läser din historia TS tänker jag att du måste lämna för att inte gå under och helt utplåna dig själv och din personlighet. Han verkar inte ha minsta lilla "sjukdomsinsikt" eller vilja att vara snällare mot dig. Och är det så, så är det kört. Så enkelt och så tråkigt är det. Stannar du i förhållandet så kan du räkna med att det aldrig kommer att bli bättre, inte så länge han inte ser själv att han bär sig illa åt.