Psykisk misshandel

Jag och min sambo har levt ihop i snart tre år. Första året var han som en dröm, uppvakta, stöttade, omtänksam och hans dåliga sidor (som han visa då) va sånt som man utan tvekan kan leva med!

Sen blev jag gravid och hans beteende ändrades...

I början va det inte så ofta men det har ökat med tiden.

Han har väldigt svårt att ta minsta tillsägelse, exempel; 'kan du inte ställa ner disken i diskmaskinen istället för på diskbänken' eller 'kan du inte hjälpa till med att plocka undan lite'. Diskutionen kan börja lugn men han dra snabbt upp diskutionen till ett gräl istället och tycker att jag säger att han ALDRIG hjälper till och bara klagar, aldrig är tacksam för det han gör följt av skällsord och kan ofta sluta med att han gör sönder något!

Ibland vet jag inte vad som utlöser hans beteende, känns som jag inte behöver ens vara med i diskutionen då han har redan klart för sig vad jag tycker, tänker och känner. Spelar ingen roll om jag säger att det inte är som han tror..

Han kan även köra den då han inte pratar med mig och stänger in sig med Ipaden i sovrummet och ignorerar mig om han är sur.. kan pågå i dagar, ibland veckor!

Har fått stå ut med väldigt mycket som jag inte ens orkar skriva här då det blir för mycket text isf..

Men kommentarer som;

Du har mindre värde än hunden för mig..

Du är ett jävla psykfall..

Jävla misstag..

Idiot.. osv...

Finns perioder som är bra också.. men sen börjas det igen!

Nu har jag börjat prata med en på familjerådgivningen som satt ord på vad jag utsätts för... psykisk misshandel...

Har ställt han mot väggen nu och kräver en permanent förändring och att han söker hjälp!

Är det någon som har erfarenhet av detta och där mannen lyckas ändras?

Värsta är ju att han är så himla go snäll och underbar när vi är med andra men annan när vi är själva! Så blir svårt att bli trodd! Ingen kan ju ens föreställa att han har den andra sidan...

Så tämligen alla som läser din ts skulle nog komma på tanken att han är en psykopat. 

Men skulle han verkligen vara någon psykopat, hade den attityden visat sig redan innan ni fått något barn.
Självklart ska du inte ha det så här, men, missförstå mig rätt nu, att bli förälder kan ändra hela världen. Det är inte alltid enbart en dans på rosor. Frågan är, hur mycket har du förändrat dig efter födelsen? Jag har upplevt unga mödrar som blivit rena mardrömmen efter födelsen, menar svårt att umgås för andra. 

Jag tänker inte skylla på dig, men hur mycket har du förändrat ditt beteende mot din man efter födelsen?

Har levt så under flera år med min exfru, tillslut brast allting. Jag vaknade upp och insåg att jag orkar inte längre, jag vill inte längre, jag vill inte ta i henne, jag vill inte göra något mer med henne.

Jag har blivit kallad för idiot xxx gånger, jag har fått skäll när hon tappat något i golvet, jag har fått verbala övergrepp under flera år. Har tassat på tå för att inte reta upp henne. Skulle kunna skriva en bok.. som någon skrev om Narcissism, allting handlade bara om henne, hon hade inte förmågan att se mig i relationen. Samtidigt så kunde det vara väldigt trevligt stundtals, goda skratt, trevliga utflykter och resor.

Vi försökte med terapi under långtid, ingen skillnad.

Tillslut kom jag till en punkt då jag bara gav upp. Ett tufft beslut med barn inblandat. Nu har det gått en tid och jag känner att livet är så mycket bättre, jag är en mycket bättre förälder som inte behöver göra allt som hon gör det etc, nu är det på mina villkor, just den tanken att jag är en bättre förälder gör att jag vet att beslutet var rätt, har tvivlat men då tar jag fram den tanken och känner mig lite stolt och känner att detta beslut var nödvändigt.

Det låter som TS försökt få stopp på detta, min erfarenhet är att det finns en period som det kan gå att rädda relationen, men passerar man linjen bakom är det kört. Då slutar det med förakt även från den misshandlades sida och då är det bara en väg ut om man ska överleva.