Psykisk misshandel

Ja, tyvärr har jag erfarenhet av en sån man. Jag lämnade honom.

Min erfarenhet är att dessa personer är väldigt svåra att ändra på. Mitt ex skärpte sig ett par gånger precis så mycket att jag inte skulle lämna honom där och då. Men snart var han tillbaka i gamla gängor igen..

Han lovade t ex att han skulle söka professionell hjälp, men sedan förhalade han det så att han helt enkelt aldrig kom iväg till en terapeut.

Jag tror det är svårt att kräva att någon ska förändras, utan det måste i så fall komma inifrån, att personen själv VILL förändras.

Mitt ex var också "drömmannen" de första två åren. Jag tror det är något den personlighetstypen kör med. Visst fanns det lite varningssignaler som jag kan se så här i efterhand, men inget jätteallvarligt. Sedan flyttade vi ihop och då brakade det lös med tjafs, drickande och helt vansinnniga beskyllningar.

Så, med mina erfarenheter i bagaget skulle jag råda dig att lämna. Jag förstår att det är svårare när man har barn ihop och jag är inte den som skriker "lämna" reflexmässigt men jag tror faktiskt inte det där går att rädda.

Att han tar sönder saker är också en stark varningssignal för att han skulle kunna bli fysiskt våldsam.

Lätt har inte med saken att göra när man tänker på vilket alternativ som är bäst, att något är väldigt svårt och att man kanske behöver hjälp för att gå igenom det gör inte alternativet till det sämre.

Den krassa verkligheten är ofta att många inte skärper till sig förrän de mist det som de inte kunde värdesätta innan, de måste hamna på botten innan de får en tankeställare.

Han kanske kan skärpa till sig men ska du gå igenom hela den processen som tar lång tid och kanske bara hjälper tillfälligt när du har tre barn att sätta före både dej och sambon?

Det handlar ju inte om någon som vid en eller två tillfällen som någon tappat spärrarna och sagt något svinigt, det är någon som är svinig och anser sig ha rätt att vara det.

Wolfgang skriver rätt klockrena saker men han har ändå en tydlig bias, "alldeles vanliga män", ja om de har en rejäl släng av PTSD.

Jag känner till några av de övriga.

Dålig copingstrategi sen de var barn (påminner lite om narcissistens), de är inte så trevliga när de närmar sig 30-40 och har rejäla svackor eftersom de skuldbelägger alla andra för dem blir svackorna värre. Det handlar inte om en förvirrad tonåring med problem längre.

"Mansrollen" Ja deras bild av den som är lite mer grandios än vad den normalt är, sen hatar de sig själva för att dom inte kan leva upp till den de låtsas vara.

När flickvännen kommer och "gnäller", säger ungefär som du blir svaret typ han har alltid varit så det blir bara värre när han har en svacka, det är du som är blind och har inte velat se varningssignalerna, fråga hans ex. "Första året var han som en dröm" hur var han de 10-15-åren före? Eller så blir det jag har ju försökt att förklara det i flera år men du lyssnar inte. Du är inte bara medberoende du möjliggör beteendet för att du är beroende men du vill inte erkänna det för dig själv.

När någon låser sig vid ett alternativ som det ända rätta trotts att det är destruktivt, beroende... rädd för att stå på egna ben, vara singel ett tag och få ordning på livet.

 

"Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat." ja, att de ska söka hjälp.

www.angest-stockholm.se/wp-content/uploads/2013/01/Manlig-depression.pdf

www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-man/

www.ormteatern.se/svensktstal/

Vad hände då, när du krävde det? Det verkar ju inte ha blivit någon större förändring. Jag gjorde så här: Jag räckte in skilsmässan, man har ju upp till ett är som man fortfarande kan ändra sig, så jag gav honom ett ultimatum där. Han ändrade sig inte, så jag bekräftade skilsmässoansökan.

Jag ska inte säga att jag var i ett sånt läge som du beskriver. Mitt ex var en hel del "försiktigare". Så grova saker sa han inte. Kan såna män ändra sig? Kanske, om de verkligen vill. Men det vill de ju oftast inte. Din man verkar ju inte heller vara orolig och anstränga sig så att du inte lämnar honom. Så, då finns det ingen verklig chans.

Detta blir lite långt, eftersom du önskade höra andras erfarenheter.

Jag levde i ett destruktivt förhållande i nästan tjugo år. Ibland var det bra, ibland var det hemskt. Han klarade inte av motgångar på arbetet, då blev han outhärdlig hemma. Han led av sömnlöshet och mådde dåligt. Då överreagerade han på ALLT, och försökte hitta fel hos mig. 

Han kallade mig faktiskt aldrig fula saker, och nervärderade mig inte så som din sambo gör. Däremot vrålade han att vi hade "ett helvete" och att han skulle ta livet av sig, och så slängde han saker omkring sig, rev sönder kläder han hade på sig och hade sönder inredningen.

Under perioderna då han mådde dåligt gick jag på äggskal, vägde varje ord på guldvåg - men det hjälpte ju inte, han behövde utlopp för sin frustration och hittade alltid något som var fel.

Han gjorde inga klassiska "misshandelssaker", som att förbjuda mig att ha kontakt med kompisar osv. Men jag mådde förstås dåligt ändå - och han tyckte att jag var "överkänslig".

Vi gick i parterapi i flera omgångar, och han sökte faktiskt hjälp för sin sömnlöshet flera gånger. Men perioderna med kaos upphörde inte, och jag kände en stor hopplöshet för jag förstod att det aldrig skulle bli bra.

När vi fick barn blev det värre. Innan det kunde ju jag fly undan, både rent fysiskt genom att gå därifrån, men också psykiskt genom att jag antingen grät och grät eller genom att jag liksom "stängde av". Men när barnen var där var jag tvungen att skydda dem, kände jag, mot hans vredesutbrott, och det gjorde att jag ÄNNU mer än tidigare tassade på tå och hoppades undvika bråk.

Det intressanta är att sedan jag lämnade honom har han bättrat sig jättemycket. Han tar ansvar för sina sömnproblem och kämpar hela tiden med att inrätta tillvaron så att han mår så bra som möjligt. Han har provat att sluta med kaffe, han mediterar och har börjat med yoga mm.

Nu är han en jättebra pappa och jag tycker mycket om honom som en vän (efter att ha varit väldigt arg i några år efter separationen). Allt detta hade varit omöjligt om han inte SJÄLV hade velat ändra sig. Tjugo år av min gråt och förtvivlan räckte inte. Inte förrän han blev ensam blev han tvungen att komma tillrätta med sig själv. 

Tyvärr är detta kanske ganska ovanligt. Det som brukar hända är nog snarare att kvinnan, efter skilsmässa/separation, står med huvudansvaret för barnen och att de lämnade, egocentrerade männen går vidare utan att inse sin egen roll i det kraschade förhållandet.

När jag läser din historia TS tänker jag att du måste lämna för att inte gå under och helt utplåna dig själv och din personlighet. Han verkar inte ha minsta lilla "sjukdomsinsikt" eller vilja att vara snällare mot dig. Och är det så, så är det kört. Så enkelt och så tråkigt är det. Stannar du i förhållandet så kan du räkna med att det aldrig kommer att bli bättre, inte så länge han inte ser själv att han bär sig illa åt.

Jag blev psykisk misshandlad i nästan två år innan jag avslutade. jag tog emot så mycket från honom och även hans familj. När han började slänga sakee emot mig och slå intill mig fick jag nog och insåg vad jag var utsatt för. Trots att psykolog, vänner och familjen påtalat att jag blev utsatt för psykisk misshandel och att han hade kontroll behov så lyssnade jag inte! han var snäll i början sedan blev han förändrad. alla sa att han var så snäll, men innanför våra fyra väggar var han hemsk! hjälpte inte till med någontinf, trots att han var arbetslös. Jag jobbade och studerade och fick laga mat, tvätta, städa osv... efter alla ord osv så valde jag att lämna förra året. en månad efter träffade jag min nuvarande sambo! exet höll på o skrev till mig en månad efter. meterlånga mess på messenger om hur hemsk jag var och att jag förtjänade att leva själv mm. jag var så rädd på slutet så jag spelade in alla bråk. för jag visste att skulle han slå mig så skulle ingen tro på mig för han var ju så snäll utåt... att lämna var tufft men absolut det bästa jag gjort. Jag har fortfarande mardrömmar och mår dåligt över allt han har gjort mot mig, men nu är jag lycklig och lever med någon som älskar mig och som aldrig skulle trycka ner mig och kalla mig diverse ord! Så lämna medan du kan! Jag är så glad att vi inte fick barn! (vi var tillsammans till o från i sex år men de två sista åren blev allt ett helvete!) jag fick mitt liv tillbaka och ser fram emot att bilda familj med min nya sambo. han son stöttar och hjälper mig med allt. när vi träffades var jag så trasig inombords, och han har verkligen fått stå ut med alla mina "saker" som jag mår dåligt av eller påminns om från min förra relation.

Mitt ex hade som sagt aldrig det beteendet att han kontrollerade mig. Han uppmuntrade till och med att jag skulle gå ut med mina kompisar, han unnade mig att ha roligt.

Just att han kontrollerar dig är förstås ett väldigt dåligt tecken!! Allt han gör - de nedsättande orden, de sönderslagna sakerna, kontrollerandet - leder till att du bit för bit bryts ner och till slut inte tror att du är värd bättre. Att ingen annan än han skulle stå ut med dig eftersom du är så hopplös... :(((

Tyvärr tror jag inte riktigt att kontrollbehovet dyker upp för att han inte kan hejda sig. Förmodligen är det inte helt medvetet (???) men just att han pendlar mellan det "normala" och "misshandelspersonligheten" är ju en strategi för att göra dig rejält förvirrad.

Om han vore elak och hemsk hela tiden skulle du ju snart ge upp, eller hur...? Det är de där stunderna då han frågar om du vill ha kaffe som gör att du tror att han kan bättra sig, tror jag. Du ser att han kan, och du hoppas att du kan förmå honom att "hejda" elakheterna och hela tiden istället vara sitt "rätta jag"...?

Men! Du skulle göra klokt i att se på de "snälla" stunderna som undantagen, inte tvärtom. Att han går in och luktar på toaletten för att se om du talat sanning är ju inget annat än ett sjukligt kontrollbehov!!! Det finns INGET som kan väga upp för sådant beteendet!

Till slut blir man på något sätt beroende av de där humörsvängningarna, åtminstone blev det så för mig, fast jag inte kan förklara det på något bra sätt. Men mitt ex visste ju efteråt att han hade betett sig illa, och kunde gå och köpa choklad till mig eller något liknande. Då blev jag liksom överdrivet tacksam, och klamrade fast mig vill honom alltmer.

Men så kanske det inte är för dig... :((

Han verkar inte förstå att han bär sig illa åt. Men han är säkert väl medveten om att du blir riktigt förvirrad av hans svängningar. Till slut, när han fått dig att inte våga trotsa honom genom att tex träffa dina vänner, så är du helt utlämnad till hans verklighetsuppfattning. Och tyvärr kan även den starkaste person brytas ner av det...

Jag kan utläsa följande av vad du skriver:

Han är:

1. Lättkränkt, tål inte att kritik av något slag

2. Fattar humör likt ett litet barn som inte får som han vill, t o m slår sönder saker.

3. Nedvärderar dig, trycker ömsom ner dig till värdet av idiot, etc, höjer dig ömsom till skyarna och behandlar väl

4. Olika beteende bland andra, livet utanför hemmet jämfört med när ni är ensamma.

5. Behandlar/kontrollerar dig med härskartekniken "silent treatment" för att få dig osäker och försvagad = stärka honom

Frågor:

Framhäver han sig själv bland andra? Perfektionist, tycker om att glänsa?

Känns det som om endiskussion med honom är "omöjlig" att han skulle kunna påstå hela natten att "himlen är grön och en gaffel är en sked" (absurda påståenden alltså), att det sms du visar upp som t ex ett bevis på vad ni kom överens om nyss "inte är relevant" eller pratar som om det t o m inte existerar.  

Nedvärderar han dig ibland utan anledning på ett subtilt sätt inför andra?

TS, jag har inte levt med en person som misshandlar mig men varit /är/gjort slut vad det nu är, med en kille som psykat mig och som aldrig inser vad han gjort. Allt är mitt fel, det är för att jag reagerar som jag gör som han slagit mig, det är "normalt" att vilja veta vad jag gör/vart jag är/när jag kommer hem osv. Med andra ord, skulle kunna dra upp tusen saker, så har jag varit utsatt för psykisk misshandel och även fysisk, och fast att vi inte bor ihop eller har barn eller att han ens träffar mina vänner eller familj så har han lyckats bryta ner mig. Det jag vill komma fram till är att det är helt jävla livsfarligt att vara med en sån person. Även om han skulle kunna förändra sig så är det nåt han måste inse själv och ta tag i. Och även OM han har en diagnos så är det inte ditt ansvar att ta skit. Det är inte en ursäkt. En del kan vara en förklaring men ska du stå ut med det bara därför? Att jag säger det här och samtidigt har svårt att själv bryta med ett jävla psykfall är bara bevis på hur komplicerat det är. Men oavsett om han har psykiska problem eller någon diagnos (vilket ni ju inte vet) så är det fortfarande HAN som måste ta tag i det. Du kan inte vara 200%, du kan inte ens vara 100% eftersom ni har barn. Det är så jävla lätt att ursäkta männen, vare sig det är pga barndom, psykiska problem, diagnoser, olika kulturer eller va fan de nu skyller på. INGET är en ursäkt. Förklaring, ja, men så länge en människa själv inte inser problemet kan man slå huvudet i väggen en miljon gånger utan att komma nånstans och den som förlorar mest på det är en själv. 

Hela beskrivningen låter misstänkt likt hur mitt ex fungerade. Efter 18 år av förvirring, ångest och nednött självkänsla, hände en sak som fick mig att gå till en terapeut. Efter ett år av samtal sa hon plötsligt, jag kan inte ställa diagnoser på personer jag inte träffat,men vill du att jag ska berätta vad jag verkligen tror att detta rör sig om? Jag sa självklart ja eftersom jag funderat så länge och var förtvivlad.

Hon trodde att han hade starka drag av narcissism t o m renodlad narcissistisk personlighetsstörning. Jag började genast läsa på och försöka skaffa mig kunskap, vilket hjälpte mig otroligt mycket. Plötsligt hade jag verktyg att hantera kränkningarna bättre. Alltså de gånger jag forfarande var tvungen att ha kontakt.

Jag vet idag att jag aldrig kommer att kunna hjälpa honom att må bättre, det kan han bara göra själv. Att jag var tvungen att minimera kontakten, eftersom jag fungerade som en energikälla till störningen, att han behövde "någon som hävstång" för att hela tiden upprätthålla sin position och inte hamna i något underläge. Personer med narcissistisk personlighetsstörning har inget annat mål än sig själva och bryr sig inte om vad deras handlingar innebär för andra, inte på någon nivå eller vare sig det gäller barn eller gamla.

Mitt ex kunde ena sekunden vara otroligt omtänksam och "bästa mannen man kan tänka sig" men  plötsligt utan anledning kunde jag få ett tyst men lika hörbart "idiot, hur kan man vara så jävla dum" för att något saknades i kylen eller liknande. Absolut känner jag igen de subtila kränkningarna när vi satt t ex på en middag, det kunde vara något han visste jag inte blev glad av och så lyfte han just det, utan att röra en min helt kallt. 

Fri kvinna idag.

Medvetenhet är första steget.

Kram (vi har en stödgrupp som heter "Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning" här på FM. Gå in och var med och samtala om du vill:).

För en person som lever med ständiga kränkningar av det slag som TS beskriver, så kan en sådan här kommentar vara ett hårt slag att läsa. Det förstärker känslan som misshandlaren vill skapa d v s förminskning att du blir illa behandlad och får veta dagligen att du är en "idiot" , det är egentligen eller skulle kunna vara ditt eget fel.

Visst kan man förämdras och bli en "klagande" person, inte konstigt - man vill förändra för att slippa bli kränkt, men de är en del i den djävulsdans som det innebär att vara med en narcissist.

De tål inte minsta kritik, därför kommer bara mer elände från dem, ders favorit i osynlig psykisk nedbrytning är "silent treatment". En dag är man nedfrätt ner till fotknölarna. 

Det låter som att du lever med en man som har en narcissistisk personlighetsstörning, eller i varje fall starka drag av det. Han använder sig av alla de klassiska härskarteknikerna. Om så är fallet så finns det inget att jobba för. Han är då inte förmögen att älska dig och han kommer inte ändra sig mer än för stunden.

tveksamt

"Första året var han som en dröm, uppvakta, stöttade, omtänksam och hans dåliga sidor (som han visa då) va sånt som man utan tvekan kan leva med!"

Bra att du har insikt iallafall. Det är ganska hopplöst när man inte vet vad man ska tro på, när personen manipulerar och säger och gör allt för att nå sitt mål. Hoppas det går bra för dig!

En psykopat har inget intresse av att hålla en fasad uppe så länge, de förknippar inte heller sin självkänsla och självbild med dåliga egenskaper, de kan inte heller känna skam så de har inga problem med att känna sig grandios och känner antagligen inget behov av att projicera medan NPF är i grund och botten en skam baserad störning så de måste projicera.

"Första året var han som en dröm"om det verkligen stämmer så finns det inget som utesluter en diagnos av något slag men det är knappast en personlighetsstörning.

De män Wolfgang skriver om, de vill helt enkelt inte kännas vid sina svagheter som att de är deprimerade och mår skit "till skillnad mot riktig psykopati, som är en tidig störning, har det destruktiva beteendet inte alltid funnits, utan mannen har plötsligt ändrat sig." det är också i grund och botten skam baserat så de påminner en hel del om en narcissist eftersom de kan sätta igång att förneka allt som de skäms över och kan projicera det på andra, men det är ett tillstånd och inte en tidig störning som kan gå till sig när de mår bättre men eftersom de inte vill kännas vid sin sjukdomsbild så lär de sig aldrig att hantera det och söker inte hjälp och då kommer det destruktiva beteendet någon gång tillbaka.

Mår man skit får man helt enkelt låta känslorna komma och försöka ta sig igenom dem och försöka ventilera genom att prata om det och sätta ord på känslorna, det försvinner inte om börjar man stöta bort dem, förnekar dem däremot kan de bli väldigt "grumliga" med tiden så kan man få väldigt svårt att identifiera känslorna.

sv.wikipedia.org/wiki/Alexitymi

sv.wikipedia.org/wiki/Avtrubbad_affekt

Det kan vara väldigt jobbigt för män när flickvännen blir gravid, hon blir mer krävande, man har helt plötsligt en massa ansvar för ett barn.

Så är det absolut. TS du skrev att du försöker lämna men att det är svårt att få bostad. Ett tips är att kontakta socialtjänsten i din kommun och se om du kan ansöka om social förtur till ny bostad utifrån att du är utsatt för psykisk misshandel i hemmet. 

Kommunen kan ha olika kriterier, men våldsutsatta (psykisk våld räknas oftast in där) brukar alltid ingå i de kriterierna. Det kan fortfarande innebära en väntetid, men inte lika lång som man får på egen hand. I vissa kommuner är det socialtjänsten som man kontaktar, i andra är det den kommunala hyresvärden direkt. Be kvinnojouren intyga det du uppger. Lycka till, och starkt av dig att du börjat bryta dig fri!