Gastric bypass 2017

Verkligen, de har varit guld värda (och det var så skönt att de också blev upprörda över hur den opererande kliniken hade hanterat remissen!). Tur det för jag fick precis tillbaka min andra remiss och den blev också nekad, fast jag i samråd med VC verkligen hade garderat mig för att se till att de skulle få exakt samma information som om jag gått via dem. Är så fruktansvärt jäkla ledsen och besviken just nu så det finns verkligen inte ord för det.

Ringde den opererande kliniken IGEN för att höra om läkaren lämnat någon motivering till varför de nekat den. De skickar bara ut ett standardsvar typ "vi behöver mer information, t.ex. vikt, längd, tidigare erfarenhet av viktminskning" osv - allt framgår av remissen så jag fattar inte vad problemet är, de är som att de nekar den av ren princip bara för att de "gärna vill" att den kommer direkt från VC. Jag skickade till och med ett kompletterande brev där jag förklarade situationen med VCs långa väntetider till remitterande läkare och att det var efter kontakt med dem som de hade hänvisat mig tillbaka och bett mig skicka ytterligare en egenremiss.

Hela grejen tar verkligen knäcken på mig. Känns för jävligt att ha väntat i så många år med att be om hjälp för att man ändå räknat med att vården finns där när man behöver den. Svårt att behålla motivationen när de avslår remiss på remiss... och frustrerande när det är helt jäkla uppenbart att jag behöver hjälpen. Är så arg och ledsen att jag nästan bara vill ge upp och skita i allt. 

Jag tror att jag vill göra en gastric bypass, men jag är inte helt säker så jag skulle säkert kunna övertalas till en sleeve också om läkaren skulle tycka att det vore bättre. Fördelen med sleeve är väl framför allt att risken för komplikationer är mindre, och även att sleeven inte påverkar näringsupptaget på samma sätt (t.ex. om man skulle drabbas av någon annan sjukdom och behöva ta läkemedel för den så tas de upp som vanligt av kroppen, risken är mindre att man drabbas av olika näringsbrister).

Argumenten för varför jag lutar åt gastric bypass är ungefär att:

- Den operationen är överlägset vanligare och har utförts längre så det finns mer forskning om långtidsresultat osv. Med tanke på hur mycket komplikationerna minskat för GBP-patienter nu jämfört med för ca tio år sedan (ungefär 50%) så tänker jag också att det är en fördel att den metoden är väl beprövad och alla kirurger som opererar lär vara vana att utföra den. Jag vill inte vara "bland de första" som får operationen, och kanske drabbas av problem som beror på att det är en ny operationsmetod, om ni förstår vad jag menar.

- Även om skillnaden är marginell så kan man vänta sig att gå ner lite större del av övervikten med en GBP (men det är liten skillnad, typ tre fjärdedelar vs två tredjedelar). Hade jag haft lägre BMI hade jag kanske hellre valt en sleeve, men jag har nästan BMI 45 och har varit fet sedan jag var barn, jag vill verkligen ha den metod som är mest effektiv även om det också innebär något ökade risker.

- De som har gjort en sleeve upplever inte dumping i samma utsträckning som GBP-patienter, det kanske låter konstigt att vilja må dåligt av vissa sorters mat men jag vill nog gärna ha den effekten för jag ser det som ett extra verktyg för förändring på lite längre sikt. 

Det är väl ungefär det tror jag, åtminstone som jag kan komma på nu. Meeeen som sagt, just nu vill jag bara gråta och skita i allt, känns som att jag kommer behöva ta ett lån och åka till Polen och operera mig privat om jag vill ha någon hjälp överhuvudtaget.../megadeppig

Tack tack tack, det är så välbehövt med lite support. Jag har inte berättat för någon i min omgivning (ännu iallafall) och nu när det är kämpigt känns det jättejobbigt att vara så ensam i det. Jag kollade på lite alternativ för att betala själv igår när jag hade samlat ihop mig lite, men samtidigt så känner jag att jag verkligen inte borde behöva göra det. Jag är precis på gränsen till BMI 45 och har haft fetma sedan jag var liten så det är verkligen ett problem jag har haft och kämpat med i hela mitt liv, jag var hos min första läkare/dietist för det här när jag var i mellanstadieåldern (på samma jäkla klinik för övrigt, har jättedåliga erfarenheter därifrån men det är ju många år sedan nu så förhoppningsvis har det blivit bättre)... I vuxen ålder har jag gått ner 30+ kg hela TRE gånger och gått upp varje gång. Jag borde uppfylla alla deras krav med råge, jag kan verkligen inte fatta varför de nekar mig. Det är så jäkla sjukt! 

Det kanske vore värt att kolla upp! Jag har även kontaktat patientnämnden 

Skulle precis svara på ditt inlägg om det där med att få lite extra bränsle när det är motigt. Det är precis samma här, först deppar man ihop, sedan sopar man ihop spillrorna av sig själv och dundrar på som fasen istället 

Jag är verkligen chockad över att det ska behöva vara så motigt, hade verkligen inte förväntat mig detta och har aldrig hört någon annan säga att de behövt bråka så mycket för att ens få igenom remissen. Men jag ska försöka hänga i och testa igen med VC i ryggen som du skrev. Kan dock ändå inte låta bli att tycka att det är så sjukt fel att rutinmässigt avslå egenremisser när det står att de ska likabehandlas, jag hade förstått det om det fanns något vettigt argument för det (typ, vi vill att du undersöks för x innan du kommer till oss så att vi kan utesluta det som orsak till dina problem) men att de "gärna vill" att man går via VC för att begränsa antalet patienter som kommer till dem är så jäkla oacceptabelt. Det de säger är i princip "Vi tar emot egenremisser, de bedöms på precis samma sätt och väger lika tungt som om de kommer från en läkare,  här har du alla blanketter du behöver fylla i. Vi kommer dock avslå och hänvisa till vårdcentralen oavsett vad det står i den, och om du ändå insisterar på att vi bedömer den så kommer det ta vääääääääääääldigt mycket längre tid, bara så du vet". 

Jag överväger seriöst att skicka in en egenremiss i veckan fram tills dess att VC har möjlighet att remittera mig, men det kanske är att vara lite överjävlig. Haha!

Helt klart. Men å andra sidan är jag ju inte ute efter att skaffa kompisar, jag vill bara att de ska skärpa till sig och operera min mage. HAHA.

Oj, vet knappt vad allt det där är för något. Här behöver man åtminstone enligt remissblanketten bara (utöver det som man kan uppge själv då som vikt, längd, andra sjukdomar/behandlingar osv) ta blodtryck och blodprov för att kolla lipidstatus, det är väl kolesterol? Det är egentligen allt. Jag bad om att få testa blodsocker också men tror inte att det egentligen ska med i remissen, utan det var mest för att jag själv vill veta hur jag ligger till.

Visst är det så, när man väl har bestämt sig vill man gärna komma igång så snart det bara går. Men jag har faktiskt aldrig hört om någon annan som haft sådana problem med att bara få remissen accepterad, tycker det känns supermärkligt. Nästan lite skönt dock om det händer andra också, medveten om hur töntigt det låter men det är nästan så att man tar det lite personligt 

Kan inte komma ihåg om jag testat Modifasts gröt, någon gång tror jag, den var nog ingen jättehit (men kan inte ha varit någon katastrof heller) för det är inget jag lagt på minnet. Jag köpte alltid Allevos äpple och kanelgröt, men tror tyvärr inte den finns kvar längre. Gillar också puddingarna!

Ohh, förstår att du är nervös men det kommer bli så bra! Jag förstår precis vad du menar med att inte vilja berätta, jag vet alldeles för många som blivit "hon som var tjock men har gjort en GBP" och folk som tisslar och tasslar om det. Även om det absolut inte är något att skämmas för och hålla hemligt av den anledningen(!!) så vill man ju kanske inte behöva fronta med det hela tiden heller, svara på dumma frågor, förklara varför och blabla. Folk i allmänhet är så otroligt dåligt insatta.

Jag tänkte först att jag inte ville prata med någon om det här överhuvudtaget, sedan när det började krångla med remissen gav jag upp och pratade med min mamma. Jag höll på att gå under av frustration över att inte ha någon att prata med, så någon eller några vill man nog ha med sig men jag tror absolut att det räcker med de allra närmaste åtminstone till en början.

Jag tror att det är jätteklokt att vara lite restriktiv med vilka man berättar för och känna av läget lite innan man berättar för fler. Berättar man för alla redan i början så kan man ju inte ha det ogjort, och även om man inte får några negativa reaktioner (tvärtom kanske väldigt positiva och människor som bara är intresserade och engagerade) så kan det ändå bli väldigt påfrestande att ALLTID behöva prata om sin viktminskning och sin operation.

Viktigt att tänka på att man faktiskt inte har någon skyldighet att berätta för folk heller, ofta verkar omgivningen tycka att de på något sätt har "rätt att veta" och man själv känner lätt lite press att man "borde säga sanningen" om varför man varit borta från jobbet eller vad det nu må vara. Det är verkligen högst privat och personligt och man har ingen som helst skyldighet att dela det med någon om man inte har lust med det. Jag tänker precis likadant som du.

Jag är singel så jag bor själv och har verkligen ingen som jag "måste" involvera av praktiska skäl förutom att jag kanske kommer behöva hundvakt eller skjuts från sjukhuset typ, vilket är både skönt och lite jobbigt. Drog mig också för att prata med min mamma men det har faktiskt gått över förväntan, hon har en vän/bekant som opererats och har helt uppenbart fått väldigt mycket mer förståelse och kunskap pga det, så det har varit skönt att kunna prata med henne. Annars har jag inte pratat med någon, har en vän som är nyopad men henne vill jag inte heller prata med... ännu iallafall. Redan nu börjar det bli lite jobbigt, man bubblar ju över av alla tankar... jag var på vårdcentralen idag t.ex. och det känns ju märkligt att säga till någon att man ska dit utan att förklara varför