Äcklad av att vara gravid!

Åh, jag känner så igen mig i vad du skriver! Jag tyckte också att grviditet var något äckligt som jag absolut inte ville vara med om, fick panik av tanken på att föda barn och att amma. Skillnaden med dig, fram tills nyligen, var att jag inte ville ha barn heller, så jag behövde aldrig jobba med mina känslor.

Nu fick jag barn ändå. Var 38 och tvungen att ta ett definitivt beslut, och jag gav det en halvhjärtad chans och det tog sig och jag blev gravid. Från början hade jag panik. Hade svårt att glädjas. Kändes som att hela kroppen domnade bort. Var supernerstämd de första ca 4 månaderna. Gick till psykolog på mvc. Försökte tänka att det bara är något som jag måste genomlida, och att det är tidsbegränsat. Försökte intala mig att det bara är hormonerna som spökar när jag var så nerstämd att jag önskade den mest förbjudna och hemskaste av alla tankar. Men sen vände det! Den sista trimestern gillade jag faktiskt jättemycket. Alla hormoner hade stabiliserats och jag kände mig lugn och harmonisk.

Graviditet går ju inte att undvika (om man inte adopterar), men förlossning och amning kan man slippa! Det går att få planerat snitt om man är förlossningsrädd och att ge ersättning är i Sverige nästan lika bra som att amma. Lugna dig med att tänka att du inte behöver göra de delarna.

Jag totslvägrade båda förlossning och amning, men det slutade med att jag gjorde båda ändå och det gick hur bra som helst! Förlossningen tycker jag dessutom är det coolaste jag har varit med om i hela mitt liv och hade aldrig velat missa det! Det händer en massa i kroppen hormoniellt när man är gravid som gör att man klarar av saker som man aldrig kunnat tänka sig. Och gör det inte det så tar du snitt och flaska! De små nackdelar som finns vägs upp av att du som mamma ska må bra! Lyssna inte på den helt galna amningshetsen - DU ska må bra först och främst, då kan du ta hand om barnet bäst.

Känner verkligen igen mig! Jag försöker bli gravid nu, men jag har mycket obehagskänslor kring vad som kommer att hända med min kropp: att bli uppsvälld, osmidig/kanske lite fysiskt oförmögen och behöva min partners HJÄLP, och tanken på förlossning skrämmer och stressar mig grymt mycket. Jag försöker tänka att jag tar en sak i taget. Först är det ju bara en liten cellboll. Sen typ nåt som liknar en pytteliten sjöhäst. Inte så läskiga. Jättesmå.

... Och sen när det blir för stort och läskigt får jag väl göra ett kejsarsnitt så att det kommer ut! (Jag vet att detta är lite suboptimalt, men tanken lugnar mig )

oj, vad jobbigt.

Oj vad jag känner igen mig. Jag har inte velat ha barn på riktigt förrän jag träffade min nuvarande sambo men nu skulle jag gärna vilja att vi hade ett par små nya människor att uppfostra. Dock vill jag precis lika lite som förut vara gravid, föda o amma. Det känns fullständigt onaturligt. Alla andra verkar längta efter det men för mig känns det bara äckligt. Jag har drömt flera gånger att jag helt plötsligt bara har ett barn, utan att ha behövt skaffa fram det själv.

Jag har funderat på om mina känslor har att göra med att jag känner mig väldigt okvinnlig överlag. För mig skulle precis lika gärna min man kunna föda, det hade inte varit nåt konstigt. Tyvärr kan han ju inte det, annars hade han nog gjort det.

Det verkar häftigt att föda - men för andra, kvinnliga kvinnor. Många får ju också fruktansvärda skador och då sex är en mycket viktig del i mitt liv så skulle jag inte våga riskera det tror jag. Många verkar se barn som meningen med livet. Jag ser livet med min man med allt vad det innebär som meningen med livet. En del av det skulle vara att ha familj ihop. En annan är vårt sexliv. Men för många verkar det vara solklart sekundärt.

Jag tror att vi kommer spara en herrans mad pengar så vi kan adoptera. Jag ser ingen annan lösning.

Hej
Nu kanske du har fått barnet. Eller var befinner du dig nu? Tycker det var ett intressant inlägg. Jag är gravid och är ganska likgiltig. Trodde jag skulle vara glad eftersom det var planerat men jag känner faktiskt inte så. Många säger grattis och vad spännande. Jag tänker att förhoppningsvis blir det glatt och spännande men vem vet. Njut av din graviditet har jag fått höra. Det förstår jag mig inte på faktiskt. Jag har det inte jobbigt i graviditeten, inte heller njutbart. Allt känns bara som vanligt i princip. Jag har faktiskt inte heller någon längtan efter barnet ännu i alla fall. Jag tror det är normalt. Det är ganska abstrakt att tänka att man har en människa i sig. Sen tror jag att inte alla tilltalas av tanken på att bebisen tar ens kropp i besittning. Jag gillar inte riktigt när andra säger "hur har ni det" Och menar mig+ bebisen som att vi var sammansmälta. Jag tänker att jag är jag och bebisen är bebisen. Jag tilltalas inte riktigt av att min individualitet utplånas. Jag ångrar inte att jag tog beslutet att skaffa barn, jag vill göra det. Jag tror jag kommer älska barnet. Jag är bara inte sån som brukar hoppa ut i det okända med ett leende på läpparna...