Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Mist partner i självmord

    Tis 10 jul 2018 04:35 Läst 11989 gånger Totalt 12 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (Permanent sorg.) - Visa alla inlägg
  • Anonym (Perma­nent sorg.)
    Återställ
    Tis 10 jul 2018 04:35 #12
    Sporthoj66 skrev 2018-07-10 02:34:24 följande:

    Själv känner jag att mina möjligheter att leva vidare efter att min finaste

    godaste pojke gick bort den 16e Mars bara 18 år gammal. Oavsiktlig överdos av något nytt han testade.

    Det är ok. Jag försökte med psykolog, psykiater Voxra ...men smärtan bara tilltar.

    Jag har levt ett händelesrikt men kaotiskt liv. Det är dags att äntligen få ro och få vara med min fina son igen.


    Hej Sporthoj.
    Först vill jag bara beklaga din förlust.
    Det du går igenom är det svåraste en människa kan gå igenom, vi ska inte behöva begrava våra barn.
    Jag vet hur det känns, jag har gått och går igenom det varje dag.
    Jag har också förlorat en son, men det var för över 2 år sen nu.
    För dig är det så nära fortfarande, bara några futtiga månader sen han var här.
    Jag kan tänka mig att du fortfarande är i ett chockstadium.
    Det tog lång tid innan jag ens förstod hur det var möjligt att gå vidare utan honom.
    Men det är det, det går, sakta en dag i taget. 
    Det blir aldrig detsamma, men det blir aldrig så svårt som det är nu igen, 
    Dom här stunderna som känns som hästsparkar i magen och som får en att gå ner på knä och bara be om nåd, dom där stunderna vi ligger i fosterställning och säger snälla, snälla, låt mig få se dig en sista gång.
    Dom stunderna som gör så ont att man inte vet hur man ska överleva. 
    Dom kommer nästan dygnet om i början, men dom glesar ut ju längre tiden går.
    Och en dag upptäcker man att solen skiner och att man kan höra barn som leker utan att gå i bitar av sorg. 
    En tid  senare kommer man på sig med att skratta och sakta återgår livet till det normala.
    Men det blir aldrig som innan och det är ett stympat liv, men det blir bättre och man upptäcker att man kan leva ett liv som är stympat och fortfarande har nån form av livskvalitet.
    För dig är det så nytt och så som ett öppet sår fortfarande, ge det tid, ge dig själv tid.
    Det är jag övertygad om att din son hade velat. 
    Och jag vet inte men för mig är det en tröst att fått så många tecken från min son.
    Jag är övertygad om att han finns kvar nånstans och en dag ska vi ses igen.
    Och  jag är lika övertygad om att din son också finns kvar, vi kan bara inte se dom. Men när vi behöver dom så behöver vi bara lägga oss i ett rum  och tänka på dom  så kan vi känna deras närhet.
    Din son lider inte längre och har jag rätt, så vill han bara se sin pappa må så bra som möjligt. 
    Då ler han i sin himmel och en dag ses ni igen, men den dagen är inte nu, du har ditt liv att leva först. 

    Och när det känns övermäktigt, bär det inte ensam, prata med någon som förstår. 
    Här har alla förlorat ett barn, dom vet vad du går igenom,

    www.vsfb.se/Kontaktinformation

    Ta hand om dig. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll