Hur hantera att barnet tyr sig till pappan?

Ja, här är det likadant, Min son är 2 år i oktober. Här är det pappa för hela slanten. Han är ju verbal, så till vida att han tjatar pappa, tar en i handen och pekar vart man ska. Han skriker och tjatar pappa, om fel tar honom. Finns pappa i rummet får jag inte ens ta på en haklapp, utan skrik och gap vilket slutar med att han sular iväg något också, så mat eller något flyger. Därför låter jag det oftast vara. Än mer pappig blev han sedan jag slutade amma för nu har jag inget att erbjuda, innan pendlade han mellan oss. Pappa erbjuder babblarna och musik på telefon och padda. Sedan har han länge somnat i pappas famn. På ett vis är det skönt att få lite fri space, men dagarna när pappa inte är hemma är sonen mest ilsk i perioder. Jag orkar väl inte riktigt busa om allt, då jag sköter mer totalt sett i hemmet och är mer stressad över att få saker i ordning inför skolstart och jobbstart då man har mindre med tid. Sambon har mer tid att sitta och slöa och slappa,  även om det är med sonen då han inte ser behoven eller tycker det är viktigt. På natten sover sonen i sin säng bredvid min, men när han vaknar (varierad tid, ibland redan 2-5), kräver han att bli buren till pappan som sover i annat rum, somna om hos mig är helt uteslutet. Jag hoppas det hinner bli bättre tills pappan är borta 4 dygn i höst ...

Sedan är ju barn olika, min äldsta är en redig mammegris, mellan pappas flicka ...

Så kan man ju tänka, men det är samtidigt jag som har varit fl och fortfarande är till viss del även i höst. Jag är tidsmässigt hemma betydligt mer med barnen än sambon, men när båda är lediga tar sambon ledigt från allt utom matlagningen  ... jag vill gärna få lite fint några gånger i veckan.

Tack:)

När hon är ledsen och hellre vill bli tröstad av pappan har jag låtit det vara så. Skulle vara omöjligt att lugna henne annars tror jag.. däremot vid tex nattning brukar jag stå på mig att det är mamma som nattar ikväll.

Det känns på något sätt fel att envisas när hon så tydligt markerar att hon hellre vill vara med pappan. Kan det bli värre då? Försökt hitta någon bra information om detta...

Jag väljer inte städningen framför barnet, men inser att det inte kan förfalla totalt. Sambon skulle vara nöjd med att dammsuga en gång kanske var tredje månad eller något. Däremot att dammsuga bananflugor gör han gärna.

Är vi båda iväg med barnet, så väljer barnet ändå mer att vara hos pappa, så det handlar just nu om ett pappigt barn. Med tanke på att det är mitt tredje, så vet jag att det går i perioder. Du får tycka vad du vill. Sedan är det lugnare att inte strida mer än nödvändigt, då han rivs så när han blir arg.