Vad är det som avgör ifall man blir bitter? Är det bara en inställningsfråga?
Vissa kan ju ha varit med om outhärdliga fasor, sjukdomar, våld etc och ändå förbli ganska oberörda medan andra blir bittra av sådant som för andra kan te sig som småsaker? Vad är det egentligen som triggar negativitet egentligen?
Är det en medfödd psykisk känslighet t ex?
Vill gärna höra era åsikter och eventuella erfarenheter i ämnet?
Om man är missnöjd med hur livet blev. Om man hade för höga förväntningar. Om man ångrar dåliga val man gjort. Om man har fastnat i samma gamla hjulspår och vill förändra sitt liv men inte vågar/inte vet hur, så man ger upp. Det är saker jag tror kan göra en bitter.
Ett uttryck för hopplöshet, tror jag. Man är väldigt missnöjd med sin tillvaro och ser ovanpå det inget sätt att förbättra den eller åstadkomma förändring.
Tror det har mycket att göra med hur mycket ansvar man tar för sitt eget liv. Bittra människor skyller ofta allt på andra medan de har på sig en enorm offerkofta. De tror att det bara är de själva som nån gång råkat ut för orättvisor eller problem. Deras självförtroende är ofta rätt lågt med dålig självkännedom men självkänslan är snedvridet hög. Ofta tycker de själva att de är underskattade men de gör mycket litet för att få folk ändra denna åsikt, ofta för att de saknar kapacitet.
Jag tycker att förklaringen ovan känns lite för enkel. Jag undrar om det inte handlar ganska mycket om i vilken utsträckning skadorna av olyckan personen genomgick blev bestående, och i så fall på vilka områden.
Blir jag skadad och permanent arbetsoförmögen är det så klart lättare att bli bitter än om jag faktiskt läker och senare arbetar. Har jag på grund av orättvisor fått mitt liv idag begränsat är det klart att det är lätt att bli bitter.
Sedan tycker jag att bitterhet är omotiverat stigmatiserat. Det är okej att vara bitter över vissa saker! Man får känna så också.