Finns det någon poäng med att skriva till sitt ex som dumpade en?

Nåväl, jag vill henne egentligen bara väl. Det är också det som lite grann ännu fortfarande gör ont, att hon var en tjej som uppskattar det lilla, något jag tycker är en otroligt fin egenskap.

Såhär, min tjej har en rätt öppen attityd till att träffa "okända män" som hon får någonting av. Jag tror absolut inte hon är otrogen. Hon kommer ofta i kontakt med män som skriver till henne på instagram och andra sociala sidor. Oftast handlar det om att dem bara vill ge henne komplimanger och erbjuda henne något. 

Exempelvis har det hänt att hon åkt iväg för att åka med i någon mans Ferrari, för det har hon alltid önskat göra. Någon annan bjöd henne på en riktigt fin middag. En annan brukar hon åka och bli fotograferad hos. Sen var det någon som gav henne idrottsmassage. 

Ja ungefär i den stilen brukar det vara. Hon har inte så mycket pengar och hon säger i princip bara att det är spännande människor som vill vara snälla och att hon inte skulle göra något romantiskt eller kärleksfullt med dem. Utan det är hennes sätt att få lite socialt umgänge och samtidigt får uppleva saker hon annars inte har råd med.

Massagen exempelvis motiverade hon med att hon ändå hade behövt ordna, men att hon nu sparade massa pengar. Fotograferingen är ändå ett intresse hon har, så där ser jag inte så mycket som är fel? Även om det naket o.s.v. Sen med Ferrarin, ja alltså så länge hon inte hängde med för sex i utbyte så har hon ju bara hängt med på en upplevelse som annars kostar massa pengar?

Tror du verkligen att hon kommer att tala med dig på ett uppriktigt sätt? Hon avfärdade ju ditt obehag och välgrundade misstankar som "svartsjuka". Med tanke på hur illa hon betedde sig med andra män måste hon verkligen legat i för att få dig att söka professionell hjälp.

Att tillsammans summera sin relation kan vara läkande. Att återigen bli avfärdad är det inte.

Jag och mitt ex hade väldigt många turer med varandra. Först dumpade jag henne, sen hon mig och sist så betedde jag mig så illa att hon tröttnade en gång för alla. 

Det finns mycket att säga om hur turerna gick och varför det blev som det blev. För att sammanfatta det hela upp till dagen då det definitivt tog slut, kan sägas att jag var väldigt kontrollerande och svartsjuk. Såhär i efterhand har jag så klart haft djup ångest över vad hon fick stå ut med och även att detta i sig är en fin egenskap som hon har. Samtidigt fick jag stå ut med väldigt mycket som motiverade mig till att vara kontrollerande och svartsjuk (jag mådde inte bra av att vara det, den som vill läsa mer om exakt vad jag fick stå ut med kan läsa här).

När sen nyheten kom som ett brev på posten om att det "nu fick vara nog", blev jag snarare ledsen, sviken och besviken än hjärtekrossad och arg på mig själv. Min självkänsla gick i botten eftersom att mycket av min svartsjuka och annat jag hade påpekat på visade sig i själva verket vara sant. 

Dels så förändrades det hela väldigt fort, bara över ett dygn och dels så har hon sedan dess också inlett förhållanden/vänskaper med alla som hon själv beskrev "bara var stalkers på sociala medier". Jag kunde när det begav sig se att det fanns ömsesidiga intressen, något jag också konfronterade henne med men fick då bara höra att jag var svartsjuk och kontrollerande. 

Nåväl, jag vill henne egentligen bara väl. Det är också det som lite grann ännu fortfarande gör ont, att hon var en tjej som uppskattar det lilla, något jag tycker är en otroligt fin egenskap. Har hon träffat någon så blir jag idag glad för hennes skull. Men jag har dock en nästan traumatisk känsla kvar när jag ser henne. Det känns som en stark spänning i magen som gör mig illa mående, typ som när man ser någon som sårat en väldigt mycket. Så kanske det också är. 

Däremot intalar jag mig själv att det vore bra att träffas för att tala ut om det. Det finns saker jag vill ha sagt som inte direkt behöver gå i linje med att bara skälla på henne. Utan mer att konstatera vad som hände. 

Lurar jag mig själv som tror att det skulle få mig att må bättre och att göra det lättare för mig att verkligen gå vidare och släppa henne helt?

Det räcker att hon lyssnar. Jag känner mig utnyttjad och illa behandlad, att hon går vidare som om att hon inte har något ansvar i det hela gör mig förbannad. 

Det är så klart risken jag får ta. Skriver jag så får jag aldrig veta. Det är ändå främmande för mig hur vissa människor bara kan gå vidare efter att ha betett sig som idioter.