hopplös till livet

jag vet inte riktigt hur jag mår. jag känner mig som vanligt, det vill säga bättre än för 1-2månader sedan, men samtidigt känner jag mig så himla kass. så ledsen och meningslös. jag har ingen framtid, alla tycker att jag är en börda och jag tycker att det har gått så långt att jag inte kan lösa det längre. jag menar om exakt 5dagar är jag arbetslös. och om 1månad är jag bostadslös. och jag vill inte plugga för det klarade jag inte, det ledde mig ju hit. Och samtidigt som jag känner allt detta så känner jag att jag är vanlig, jag kan skratta och dansa och säga roliga saker till mina vänner. jag kan gå till jobbet och jag kan gå upp på morgonen. men jag orkar inte bry mig om framtiden. jag orkar egentligen inte utföra mina arbetsuppgifter på jobbet och jag orkar bara vara social med vänner i kanske 30minuter. jag har inte duschat ordentligt på säkert 3 veckor och jag har inte tvättat mina kläder på 3månader. jag har inte lagat mat ordentligt i köket på 2 månader.

Vad gör man då?

Alla jag känner har ju massvis med smarta, optimistiska idéer som jag borde följa. men som antingen är fantasier eller för svåra för mig. ingen förstår. alla har bara krav, men samtidigt som dom har krav så tycker dom synd om mig. "Ååååh lilla du som inte orkar träffa folk längre, du kanske ska söka ett heltidsjobb på en förskola med 100 skrikande barn?"

och så träffade jag en kurator som sa "jag tror inte att jag kan hjälpa dig, du borde nog träffa en psykolog och en läkare för en depressionsutredning" och så fixade hon en läkartid åt mig. Den läkaren kollade på mig och sa "Du har ångest vilket suger och det är en lång återhämtningsprocess som inte kommer vara lätt, du borde fortsätta träffa kuratorn". och så ledde läkaren ut mig hela vägen till utgången och lät mig ha en panikattack där, helt ensam, framför andra människor på stan. Jag har bett min kurator kontakta mig, men det har hon inte gjort. har bara fått total tystnad från vården. antar att de tyckte att jag överdrev och att jag var jobbig. bättre att skicka ut mig på gatan. 

Jag ska egentligen träffa kuratorn imorgon, 20 dagar sedan jag träffade läkaren, ett sedan länge inbokat besök. men orkar inte. det är 4mil dit och jag känner mig bara så hopplös och ledsen. och jag har det inte i mig att säga till henne att jag är besviken. jag kommer bara rabbla upp det läkaren sa till mig och säga att det är planen och att jag gillar den. jag kommer inte nämna någon besvikelse eller sorg. jag kommer inte säga att jag gett upp och att jag tycker att mitt liv är förstört och att jag om 1 månad ska låta min kropp tyna bort då jag varken har jobb eller husrum. jag kommer bara vara medgörlig och snäll som jag alltid är. jag kanske kommer gråta lite och skylla det på ångesten över att ta mig till henne. för jag är bra på lögner. lögner om hur jag mår. jag har till exempel sagt till alla på jobbet att jag ska fortsätta mina studier till hösten, fastän jag sedan början av sommaren bestämt mig för att ta paus då jag inte klarar av det just nu. men jag ljuger hellre än att förklara. jag är hellre frisk.

'du är bara lat, ta tag i livet och var lite positiv' får jag också höra hela tiden. 

'ingen kan hjälpa dig med jobb och boende, bara du själv. sluta tycka så synd om dig."

jag ber inte om hjälp, jag vill ha förståelse, jag vill att någon säger "jag förstår, på riktigt' och att någon vet hur man slutar "tycka synd" om sig själv. jag vill inte tyna bort och bli en som bor på gatan eller dör ung. jag vill vara frisk, på riktigt. men jag vet inte hur