Hur går man vidare?

Beklagar, vilken hemsk upplevelse. Fullt förståligt att du är helt förstörd. Det är för tidigt att gå vidare. Jag har ju inte varit i samma situation men jag tror att tid, kärlek och att prata om det och älta och greppa det som har hänt tills man märker att det känns en nyans mindre smärtsamt att tänka på det. Rå om varandra, trösta varandra, krama varandra. Har du/ni fått någon samtalskontakt?

Jag kan inte riktigt greppa hur du känner det, det är för hemskt att ens föreställa sig. Men jag är i lite samma läge själv. Förlorade min i vecka 14 några dagar efter dig. Full förståelse för att det är många gånger värre i vecka 17. Men jag är också helt totalförstörd. Jag slapp att föda ut min för fick vara med om en skrapning pga omständigheter kring min livmoder. Nu känner jag bara som ett stort hål i hela min själ efter det som är borta. Vet inte om det var bättre eller sämre än att föda ut den, men hade velat se den, röra den och begrava den. Nu är den bara borta och det känns så svårt. Känns hopplöst att gå vidare. Men man har ju inget val. Tiden och livet går vidare och så småningom kan man klara vardagen utan att ätas upp av sorg totalt. Men det kommer följa med i resten av livet. Sörjer fortfarande mitt missfall från 2012 som var i vecka 8, men tänker inte så ofta på det. Er upplevelse är starkare och kommer säkert följa er i många år, men jag hoppas ni kan finna glädjen i livet små stunder i taget.

Tillåt er att sörja och tänk inte så mycket på att gå vidare. Låt det ta den tid det tar. Kanske hjälper det dig att skriva "dagbok". Skriva ner vad som hänt och hur du känner varje dag eller när du känner för det. Eller att koncentrera dig på något du tycker om att göra som ger sig lugn. Att vara med varandra. Det känns tungt nu och kommer fortsätta göra det men det får göra det och det kommer så smått att kännas mer hanterbart.

Önskar er allt gott.