Ni som har barn (18+) som bor hemma

Varför skulle man vara sur för att ens barn bor kvar hemma bara för att de blivit myndiga. De måste ju först bli känslomässigt och ekonomiskt självständiga innan de klarar sig ute i den stora vida världen. De flesta går ju på gymnasiet tills de är 19-20 och sedan behöver de ju hitta jobb och få ihop till en startkapital innan de kan flytta hemifrån.

Tänker du på vuxna barn som närmar sig 30 kanske?

Inte sura men lite uppgivna kankse. Min yngsta slutade gymnasiet i våras så hon har väl inte hunnit försöka ta sig iväg på riktigt än. 23-åringen har däremot flyttat hemifrån (och tillbaka igen) två gånger nu. Han har för kort tid i bostadskön för att få annat än rivningskontrakt ("bara" fem år) och hoppar runt på andrahandskontrakt. Nu verkar det däremot som att han har god chans på studentrum i höst, lagom til sista året på universitetet.

TS undrar om BARNEN är sura för att de inte har eget.

Nej, han har valt det själv. Tycker det är bekvämt och betalar gärna för sig.

Ja. Och dessutom menade jag att DE skulle vara sura, inte föräldern.

Om man tycker om att betala för sig så kan man ju lika gärna ha eget för då betalar man ju också för sig, eller?

Så länge ungdomen går på gymnasiet (upp till det ungdomen då fyllt 21) är föräldrarna försörjningsskyldiga.
Har de däremot lämnat gymnasiet och börjat arbete (eller är arbetslösa) då upphör försörjningsskyldigheten.

Eftersom de allra flesta går på gymnasiet tills de är 19 så tror jag inte att de är sura för att de måste bo hemma, eftersom alla vänner lever i samma situation, däremot kan de börja längta att flytta hemifrån

Vem sa att jag bara pratar om 19-åringar?

"18+" kan ju i princip gälla alla upp till 50-årsåldern.

För övrigt handlade inlägget du citerade om att TYCKA om att betala hyra, oavsett vem man bor med.

Läs om, läs rätt.

Samma här

Flera års kö för hyreslägenhet i dåligt område. En etta kostar långt över miljonen även i mindre attraktivt område. Inte lätt för 20-åring utan fast jobb.

Jag flyttade hem när jag var 27. Inte det minsta sur eftersom det kändes väldigt bra just då - jag var less på att bo i lägenhet och mamma hade ett stort hus med trädgård som hon inte riktigt orkade sköta själv, så det kändes som en vinn-vinn-situation att jag kunde flytta in och hjälpa henne med det och samtidigt få bo i hus med allt vad det innebär.

Däremot var det ju inte en bra period av mitt liv. Jag oroade mig mycket över min ekonomi, om jag någonsin skulle få råd att flytta till ett eget hus, om jag skulle ha råd att skaffa barn... så det var många negativa känslor som cirkulerade.

Nu hyr jag och min sambo ett hus av hans pappa, så vi har mer självständighet, men är ju fortfarande beroende av den äldre generationen. Vi är i en ålder då vi helst hade skaffat barn i förrgår men huset är för litet för det.