Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Vi kämpar också. Har tyvärr inget bra svar på hur man inte bryter ihop, för jag gör det hela tiden. Mina vänner är gravida eller har barn (med några få undantag) och jag märker hur jag skärmar av mig från dem. Senast denna vecka skulle jag luncha med en vän som har en son. Hon vet att vi försöker och är gullig och frågar hur det går - men samtidigt pratar hon om sin son hela tiden. Hur jobbigt det är att aldrig få någon egentid, hur lång tid det tar att lämna på förskolan, hur trött hon blir när han aldrig somnar. Alltså, jag FATTAR att det där är jobbigt men jag Orkar. Inte. Höra! Det gör så ont att höra henne beklaga sig över det där livet som är allt jag drömmer om, och som det är min värsta skräck i livet att jag kanske aldrig kommer att få uppleva. Det gör så ont!!! Så jag hittade på en ursäkt till att inte luncha. För alltså, jag kan ju inte förbjuda henne att prata om sin son? Han är ju hela hennes liv och vardag, jag förstår det. Men jag orkar inte höra.

Jag märker att jag så smått börjar bli annorlunda som person, och det skrämmer mig. Jag brukar vara positiv, nyfiken och snäll. Numera är jag arg och avundsjuk. Jag är arg på livet, på hur orättvist det är. Jag är arg på alla som fäller dumma kommentarer ("slappna aaaav!"). Jag är arg på att jag inte kan planera min framtid (kan vi boka resan nästa sommar, eller kommer jag att vara höggravid då?). Jag är arg på min kropp. Jag är avundsjuk på varenda gravid kvinna jag ser, på varenda mamma jag känner. Jag som alltid är genuint glad för andra, som alltid lyssnar, som alltid finns där - jag orkar inte vara den personen längre. Det gör för ont. 

Ibland undrar jag om det vore bättre att bara ge upp. Samtidigt är det så oerhört långt ifrån "bara". Att ge upp vore att förlora hoppet om den största dröm jag någonsin haft. Det vore att acceptera förlusten av det viktigaste i hela livet. Jag kan inte göra det. Så vi kämpar på, och jag gör allt jag kan för att den här nya, arga personen inte ska få ta över för mycket. 

Tack för att jag fick skriva av mig. Och tack för att ni är flera som skriver av er. Ni gör så att jag känner mig mycket mindre ensam i det här <3 

Tack alla som delat med sig här! Jag tycker att det tröstar lite att läsa att man inte är ensam. Mylilla86 jag önskar att jag vore lika stark som du verkar vara! Du skriver att du tror att man mår ännu sämre om man blir en person som man inte vill vara - det tror verkligen jag med, men jag har liksom så otroligt svårt att kämpa emot sorgen och bitterheten som kommer ibland (ganska ofta numera, ska jag erkänna). Liksom jag fattar ju att livet bara blir sämre om jag slutar träffa människor jag älskar för att de är gravida, men samtidigt gör det så ONT när jag väl träffar dem att det blir nån slags självbevarelsedrift att hålla mig borta? Jag vet inte om det är bra att pressa sig själv till saker som gör ont heller. Det bästa vore väl om man kunde få smärtan att försvinna och bara vara glad för dem, men det har jag ingen aning om hur man gör. Om någon har tips så mottages dem tacksamt :)))

Och du som skrev om att vilja vända i dörren på MVC pga alla gravidmagar och sen titta ner på sin egen - åh vilken underbar liten historia! Höll på att gråta en skvätt när jag läste. Så himla fint slut ändå :)

Jag känner igen mig i vartenda ord. Jag pendlar mellan att gråta av sorg, oro och besvikelse och att vara tacksam över allt jag trots allt har. I helgen fick jag besked om en avlägsen bekant som fått bröstcancer, samma dag som mamma berättade att hon fått svar på sin mammografi och att den varit normal. Då kände jag skam över att jag sörjer barnlösheten såsom jag gör. Jag har ju världens finaste familj och svärfamilj och är lycklig tillsammans med mannen som jag älskar över allt. Vi har en trygg bostad och trygga jobb. Och framförallt så är alla friska från allvarliga sjukdomar (vad vi vet). Jag har så oerhört mycket att vara tacksam över - och ändå gråter jag varje vecka över det som jag inte kan få (barn).

Men jag känner igen mig i känslorna med åldrande föräldrar. Mina föräldrar var i 40-årsåldern när de fick mig, så de börjar bli gamla. Tänk om de aldrig får träffa mina barn? Kommer mina barn att hinna minnas sin mormor och morfar? Usch, jag får tårar i ögonen bara av att skriva meningarna.

Önskar dig lycka till vid kommande behandlingar <3