Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

I efterhand känns det nästan som en överdrift att jag hade svårt att få barn, även om det kändes som en halv evighet just då. Efter 2,5 år, 2 tidiga missfall och en bortopererad äggledare fick vi äntligen vår prins och jag kunde börja bygga upp mitt liv igen.
Jag tror att man MÅSTE få bryta ihop då och då. Man MÅSTE få kliva av världen och bara gräva ner sig i självömkan med jämna mellanrum. Det är en enorm sorg som bearbetas, en sorg med okänt slutdatum.
Men man behöver också (något jag var usel på) försöka återta en del relationer under sina starkare perioder.

Jag hade inga problem att träffa bebisar, men fick total ångest av gravidmagar.
Jag orkade inte vara social, jag orkade inte försöka hålla god min utan drog mig bara undan. Ett fåtal vänner orkade med vår ensidiga vänskap, men många gav upp. 

Jag kommer aldrig att glömma förlossningsföreläsningen jag gick på via MVC, när jag var i 7:e månaden. Jag var på väg att vända i dörren när jag såg alla stora magar, sen såg jag ner och upptäckte att jag hade en likadan  
Det var där och då som jag äntligen fattade att jag skulle få bli mamma.