Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Först och främst måste jag säga att man får lov att be ens nära och kära hålla käften om "Hur jobbigt det är med vaken nätter, blöjbyten m.m" Iallafall om de vet om att man försökt länge utan att lyckas få det efterlängtade plusset. De får lov att tycka alla de där sakerna, men behöver inte beklaga sig i oändlighet framför någon som inte gör annat än längtar till ömma bröst och nerkräkta kläder.

För vår del var det inte någon tvekan, fick reda på att det skulle ta upp mot ett år innan vi fick hjälp från landstinget. Vet inte riktigt hur vi skrapade ihop pengarna för det var innan karriärerna hade tagit fart, men på något vis gick det. Och vi körde privat ganska omgående.

Stort lycka till!