Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Ville bara flika in en solskenshistoria om ni orkar med det, om inte hoppa över inlägget.
För oss tog det 8 hela år innan vår lilla prinsessa kom till oss.
Det var 8 år fyllda med sorg, avund, ilska och tårar.
Vissa gravidbesked hade jag lätt att ta men andra visade jag inget när det kom men gick efteråt hem och grät.
Känner så igen mig i det ni skriver.
Någon här skrev att det är ok att bryta ihop mellan varven och det skriver jag under på helt.
Man behöver få tycka synd om sig själv och gråta för att sedan orka torka tårarna och kämpa vidare.

Nu till vår historia.

Tog 6 år för oss av försök innan vi ens fick plus på stickan för första gången. När det hände hade vi redan gett upp och slutat försöka. Vilken total lycka, jag var gravid!
Lyckan höll i sig i 3 dagar innan tidigt MF konstaterades .
Jag minns sorgen, ville bara lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Jag ville flytta, byta jobb och vänner på en gång (gjorde inget av dessa).
På något vis repade vi oss från MF och gick vidare.
Vi började med IVF försök och efter första återföringen fick jag plus men samtidigt ont i magen och började blöda. Efter blodprov vid två olika tillfällen konstaterades tidigt MF igen .
Två frysåterföringar gav inget resultat.
Nästa fulla IVF blev jag gravid och det höll i sig så vår dotter kom äntligen!
Vilken lycka, men hela graviditeten kantades av oro för att något skulle gå snett.
Vi var övertygade om att vi inte skulle få fler barn och hade landat i den sanningen.
Men vi hade två embryon i frysen.
Frysåterföring nummer 1 gav inget.
Frysåterföring nummer 2 blev jag gravid igen och vår son föddes!
Vi har vunnit jackpot på lotto två gånger känns det som.

Så ni som kämpar, fortsätt med det!
Bejaka era känslor och tillåt er själva att vara ledsna när ni så behöver.
Bryt ihop och gråt men ge inte upp!
För de flesta går bra även om det tar tid.

Hoppas att det här har hjälpt någon, håller tummarna för alla kämpare!