Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?
Åh herregud vad jag känner igen mig i det ni alla skriver. Sitter här med tårar i ögonen för er skull, min skull och bara allt.
Vi har försökt 1,5 år med två missfall i v 9, ett i mars och ett nu i augusti.
Jur orkar man? Ja det är frågan. Jag klarmar mig fast vid hoppet. Jag måste aktivt skjuta undan alla tankar på att det kanske inte kommer gå för den tanken glr mig helt kall inombords. Fick såna overklighetskänslor vid andra missfallet, liksom "händer det här verkligen igen". Känner mig helt misslyckad och som att jag sviker min sambo. Samtidigt kanske det är positivt att jag iaf blivit gravid. Har inställningen att det måste gå till slut. Men man börjar ju typ bli van vid att det går dåligt...
Vi gjorde en provat utredning i januari som inte visade nåt, men har lite lågt amh så de rådde oss att inte vänta för länge med att gå vidare. Vi tog kontakt med en mottagning igen i juni och som det ser ut nu kommer vi få ivf via landstinget (hoppas!). Ska träffa läkaren nästa vecka.
Mest av allt känner jag igen mig i det där med personlighetsförändring och avundsjuka. Jag är så arg mer och mer ofta. Jag undvijer kompisar med barn och känner mig hemsk. Jag blir arg och bitter på att de inte förstår att jag inte vill ha massa babybilder osv. Har ändå försökt säga att jag inte har förmågan att vara 10å engagerad i andras graviditeter och benisar nu. Det påminner mig för mycket om min sorg. Samtidigt är det så skamligt att inte "kunna" vara glad för andra. Har gråtit när jag fått gravidbesked från kompisar. Men har försökt köra en motsatt taktik på sista tiden och faktiskt prata med vänner om deras små. Med vissa har det funkat och känts bra men med andra har jag fortfarande ett stort motstånd till det.