Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

TACK för alla era svar. Jag är så ledsen att vi är fler i denna jobbiga situation men blir glad att ni delar med er, tack! Jag blir såklart också jätteglad att höra att det är fler som försökt länge och sedan äntligen lyckas. Vissa dagar dammsuger jag nätet efter just sådana historier Så tack!

Jag är också väldigt tacksam över att ha en sambo som verkligen förstår mig och som är väldigt bra på att kommunicera. Vi är ett enormt stöd för varandra. Ibland är jag rädd att det här sliter på relationen men då pratar vi om det och konstaterar att det är något jobbigt som vi båda kämpar med. Vi hade inte varit tillsammans jättelänge när vi började försöka (drygt 1,5 år) men den här resan gör mig väldigt säker på att vi har en trygg grund att stå på som föräldrar. Något gott som kommer ur det annars mest jobbiga

Det är svårt med familj och vänner och deras reaktioner. Min familj är väldigt stöttande. Hela min familj gråter med mig och visar sitt stöd på ett sätt som passar mig väldigt bra. Inte så konstigt då de känt mig hela mitt liv

Min svärfamilj är också underbar men där ser allt annorlunda ut. Min svägerska är gravid med andra barnet och det är enorm fokus runt graviditeten och hennes äldsta barn, första barnbarnet. Jag förstår det och skulle aldrig visa något annat än engagemang och glädje men det är inte alltid det känns så längst inne. 

Jag tycker att det är svårare med vänner. Jag är gudmor åt två av barnen och jag älskar dem innerligt. Så med dem vill jag verkligen umgås och det gör jag också men samtidigt känner jag en stark avundsjuka på familjernas liv. Många som är mammalediga och även om de försöker inkludera mig så är jag utanför. Det känns nästan som förbjudna känslor.

Tack också för alla tips. Idag fick jag min mens och jag vet att det är den jobbigaste dagen. När min sambo kommer hem så kommer vi att ta en öl. Det har blivit en tradition att vi dricker något med alkohol varje gång jag får mens. Lite sorgligt men också mysigt. Vi har också en resa inbokad i höst, det gör att vi inte riktigt kan börja med IVF nu direkt då den är mitt i min ägglossning men efter den har vi sagt att vi börjar. Så jag ska ringa och boka tid för att starta i november. Det känns bra att göra något även om det inte är någon garanti att det fungerar. 

Jag lider med dig och er. Har du pratat med dina vänner om er situation?

Jag kan verkligen förstå att du drar dig undan. Nu när jag tänker på det så är det ju nästan så hela livet: när jag var singel drog jag mig bort från alla par och skaffade singelkompisar, nu när jag är i par har många av mina vänner också respektive men jag märker att mina singelvänner letar nya kontakter och att vi inte har så mycket kontakt just nu... 

 Vad säger läkarna? Tänker att jag läst om de som åker utomlands för undersökningar av faktorer som läkarna inte fokuserar så mycket på i Sverige. Är det ett alternativ för er?

Så ledsamt att höra att det är fler som kämpar Även om det är skönt att veta att man inte är ensam. Dubbelt det där. Vi fick besked om två graviditeter idag. Min sambo fick höra det från några som tidigare beklagat sig om hur lång tid det tar, det tog dem fem månader... Första gången jag har hört honom riktigt uppgiven och ledsen av att andra blir gravida. Känns som att ingen riktigt förstår som inte varit där själv.

Jag ska på middag med mina vänner ikväll som alla har barn och där den ena nu är gravid. Jag fasar.

Det blev ett riktigt deppigt meddelande det här men bättre att skriva av sig än att bryta ihop på jobbet...

Vi kör med ägglossningstest den här månaden. Första gången på länge men det känns också rätt trist. Sexlivet blir ju inte det bästa när glada gubben på testet styr när man ska ligga.

TACK till alla som delar med sig. Både de som ännu inte fått ett lyckligt slut och de som har det <3

För oss är det tufft just nu. Imorse grät vi båda över att vi inte blir gravida, inte kan köpa något hus än (vi är beredda att lägga hela kontantinsatsen på ivf om det behövs) och båda börjar bli rätt bittra. Sen skrattade vi och inser hur svårt det är att se allt som är bra. Vår underbara lägenhet med vårt drömläge, våra fantastiska familjer och det är just vi. Sedan grät jag lite till över att allt det skulle vara bättre med ett barn...

Det tyngsta för mig nu är att jag känner hur andra blir ledsna av vår sorg och barnlöshet. Hur blivande mormor/morfar och farmor/farfar lider och våndas med oss. Det skulle aldrig lägga press men jag ser och känner att de likt oss hoppas varje månad. Mina föräldrar blir äldre och mina syskonbarn är snart tonåringar. Jag vill så gärna att mamma och pappa ska få uppleva mina barn och tvärtom! Ångest deluxe!

Nu går vår remiss för ivf iväg, då har det gått 1 år efter missfallet. Vi har köpt ett försök som vi ska genomföra medan att vi väntar. Det kommer bli i slutet av oktober och vårt första möte är på onsdag. Jag är mer rädd än vad jag är lättad. För det är ju det här vi har väntat på och vad gör vi om inte det heller går? Men också väldigt förväntansfull såklart