Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Hej
Jag vet inte om jag ska skriva här egentligen. Men jag vill dela med mig av hur jag mått, TS frågar ju "hur man orkar" och ja... Jag gjorde det knappt.
Vi har idag en dotter som precis blivit tre år, hon kom till med IVF efter nästan 6 år av barnlöshet. Jag vet faktiskt inte hur vi orkade.. I början när vi försökte på egen hand hade vi i princip bara en kompis som hade barn. Men sedan började barnen så smått att dyka upp, både bland vänner och hos våra syskon. Och hur glad jag än var för barnen, när de hade fötts, så kunde jag inte glädjas med de som var gravida. Det var bara för tungt för mig. När jag såg & förstod att min svägerska var gravid (hon berättade det inte för mig) så började jag att storgråta. Jag har tappat räkningen på hur många fester och liknande som blivit förstörda för mig pga min sorg över att vi inte kunde få barn. Jag blev distanserad. Slutade att spontant höra av mig till mina vänner, och drog mig undan. Efter några år (och efter 4 misslyckade ivf-försök) flyttade vi till London. Det var ett välbehövligt miljöombyte, men det dröjde inte länge innan jag blev deprimerad där också.. Till slut var jag på botten och kände att jag ville ta livet av mig. Jag kunde inte komma på en enda anledning att fortsätta leva... :(
Till slut kom vi i kontakt med en privat klinik i London, där de var helt fantastiska på alla sätt och vis. De var snabba också! Första kontakten var i augusti och i december samma år plussade jag!
Nu är vår dotter alltså 3 år, och vi har flyttat tillbaka till Sverige. Vi går på privat klinik och har försökt skaffa syskon till henne sedan i december förra året. Första försöket misslyckades pga kliniken ordinerade för låg dos :( Andra försöker resulterade i missfall i v 6. Tredje försöket blev inget alls. Nu är vi inne på vårt fjärde försök...