Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Åh vad många som är i samma sits... man känner inte alls igen säg själv, hopp och förtvivlan är det man oftast känner. Och nu haglar gravidbeskeden in, alla som hade mer tur i somras än vi...

jag kan till och med känna att jag lämnar konversationer redan innan de kommer in på barn, vem som ska ha, när, när ska ni ha, vänta inte för länge, det gick på första, alla borde verkligen osv osv. Jag orkar inte försöka hitta på svar som stoppar frågorna utan att behöva berätta att det inte går.

Min vän som vet vad vi går igenom frågar hur jag mår och om jag tillåter mig att bryta ihop. Det gör jag inte. Jah går till jobbet efter vul och låtsas som inget. Behandling efter behandling som inte ens ger ägglossning.

Näst på tur står spolning, test av spermier och kö till ivf. Jag hoppas inte de drar ut på att ställa oss i kö, eftersom de nu nämnt det hoppas jag att det blir direkt! Man får väl ändå vänta uppåt ett år i Stockholm?

Så glad för alla som blir gravida, men jag orkar inte ens säga det - gör jag är så ledsen för oss som inte blir!

Kram på er!