Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Är 34, min sambo 36. Vi började försöka i januari 2015. På ett år gick vi igenom ett MA (upptäcktes v.12) och ett MF i v,10. Därefter har vi försökt utan att få ett enda litet positivt streck på testen. Har återkommande depressioner och efter första MA't gick jag in i väggen och drog på mig en ny deppressiv episod.

I slutet av förra året kontaktade vi vården för att få hjälp, bara för att få käftsmällen att då vi inte är skrivna på samma adress (pga saker som hänt min sambo innan vi träffades) så fick vi ingen utredning.

I år kontaktade vi Falun privat, dit vi fick komma på utredning som inte visade nåt. Läkarna tror att min kroniska tarmsjukdom kan vara orsaken för oss, trots att nk-cellerna är normala. Får därför intralipid.
Blev överstimulerad på äggplocket, fick ut 21 ägg, 16 befruktades och 5 klarade sig till frysen. Fick första återföringen i augusti i år, blev en kemisk graviditet. Ny insättning den 15e september, plussade på rd 6 och sen har det blivit starkare. Nu har jag inte testat sen testdagen, som var för 3 dagar sen.
Har knappt några symtom, så känner mig inte så hoppfull. Kan vara min deppressiva sida som talar, hoppas det.
Har första VUL den 16/10. Supernervös och tror det värsta redan nu.
Vi blev beviljade garantipaketet, vilket min sambo försökt trycka in i min skalle att det betyder att de tror på oss och på vår chans att lyckas.

Fb och ivf-gruppen är ett stort stöd för mig i allt det här. Har ingen bekant i samma situation utan känner mig väldigt ensam. Har självklart fått höra (från de som själva lyckats) att "slappna av" osv. Förr började jag gråta när jag sa det, nu säger jag bara att "ivf-läkarna säger att det inte beror på det", då brukar folk bli tysta och tänka om en gång.

segelvind skrev 2017-10-01 19:57:06 följande:

TACK till alla som delar med sig. Både de som ännu inte fått ett lyckligt slut och de som har det <3

För oss är det tufft just nu. Imorse grät vi båda över att vi inte blir gravida, inte kan köpa något hus än (vi är beredda att lägga hela kontantinsatsen på ivf om det behövs) och båda börjar bli rätt bittra. Sen skrattade vi och inser hur svårt det är att se allt som är bra. Vår underbara lägenhet med vårt drömläge, våra fantastiska familjer och det är just vi. Sedan grät jag lite till över att allt det skulle vara bättre med ett barn...

Det tyngsta för mig nu är att jag känner hur andra blir ledsna av vår sorg och barnlöshet. Hur blivande mormor/morfar och farmor/farfar lider och våndas med oss. Det skulle aldrig lägga press men jag ser och känner att de likt oss hoppas varje månad. Mina föräldrar blir äldre och mina syskonbarn är snart tonåringar. Jag vill så gärna att mamma och pappa ska få uppleva mina barn och tvärtom! Ångest deluxe!

Nu går vår remiss för ivf iväg, då har det gått 1 år efter missfallet. Vi har köpt ett försök som vi ska genomföra medan att vi väntar. Det kommer bli i slutet av oktober och vårt första möte är på onsdag. Jag är mer rädd än vad jag är lättad. För det är ju det här vi har väntat på och vad gör vi om inte det heller går? Men också väldigt förväntansfull såklart

Min pappa gick hastigt bort pga en mycket aggressiv hjärntumör för drygt 3 år sen. Hela historien med hans sjukdom började samma dag som jag och sambon varit hos min läkare (har kronisk tarmsjukdom) som gett oss klartecken att börja försöka med graviditet. Det blev inte av att vi försökte medan pappa var dålig och sedemera avled.
Nu hoppas jag verkligen att min mamma, som fyller 70 nästa år, ska hinna uppleva flera år med barnbarn.

Aug-15 MA v.12, jan-16 MF v.10, IVF FET1 aug-17 kemisk grav.

Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

INNEHÅLL