Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Hej alla, fint att läsa era berättelser och stötta varandra! Jag tänkte bidra med en annan infallsvinkel... Jag blir mer och mer osäker ju längre tiden går istället. Jag är 33, min man är 30 och vi har försökt i tre år. Har ett misslyckat ivfförsök bakom oss där vi fick en insättning och inga till frysen. Jag har inga problem med att mina vänner blir gravida och jag älskar att träffa deras barn och kan uppriktigt sagt säga att jag är såååå glad för deras skull! Dock kämpar jag med många andra tankar istället... Jag börjar undra om vi bara ska ge upp och leva livet med varandra istället? Det känns nästan som man glömmer bort att leva när man är mitt inne i barnlösheten.

Jag har haft det tufft sista åren och förlorat mina föräldrar till cancer. Nu börjar allt äntligen ordna sig - jag har precis fått mitt drömjobb, ekonomin är mer stabil än på länge och jag lever med mannen i mitt liv. Det enda jag inte har är tid och ork... Känns som mitt liv varit på paus så länge och nu äntligen har jag liksom vaknat! Jag vill så gärna ha barn säger halva mig. Och halva mig är rädd att vårat förhållande ska bli sämre och att den lilla ork jag har - omöjligt kan räcka till för ett barn. Jag ser mina vänner helt utarbetade och har slutit in sig i en bubbla med sina barn. Jag förstår såklart. Men det skrämmer mig lite också. Jag känner mig så ung (men har låga äggreserver) och hade önskat att jag hade mer tid på mig.

Så här är en annan berättelse från en barnlös... Med tankar som är för skamliga på nåt sätt att yttra. För när man är barnlös så ska man kämpa som en varghona - inte sitta och vela som jag gör. Känner mig liksom oförtjänt av ett barn när jag känner såhär.