Dottern har inga vänner, vad göra? (11 år)

Vill hon ens ha vänner?

Kan du inte prata med skolan? När det var en del grupperingar på min dotters skola så vet jag att de särade på eleverna så att man inte alltid kunde sätta sig bredvid sina bästisar osv.

En annan idé är ju att hon kanske kan börja på någon fritidsaktivitet?

Jag tror ni ska börja i andra änden.

Hon behöver hitta intressen och aktiviteter som hon gillar och får något utbyte av. Det gör i det långa loppet att hon blir mer självsäker och blir nyfiken på andra.

Leta inte hobbys utifrån ev vänskap utan uppmuntra till saker hon faktiskt VILL göra och är intresserad av.

Det är inget fel i att vara själv eller ha få vänner, det är helt okej. Bara man fyller tiden med saker som är intressant.

Kan också tipsa om att kolla barn/ungdoms-verksamhet inom kyrkan.

Tillägg..

Att ha roliga saker att göra på fritiden kan ju givetvis locka kompisar förstås. Om de får höra att hon gör något de inte tänkt på.

Sen givetvis är det bra att gå på djupet och stärka henne. Är hon blyg o inte tar för sig kan det ju också uppfattas som tråkigt. Och kan vara något som gör att vänner inte stannar kvar.

Hon vill verkligen ha vänner och eftermiddagar/helger blir det tydligt att hon känner sig ensam. Några gånger har jag fått henne att själv bjuda hem någon från klassen, men tyvärr har de sagt nej och sen vågar hon inte fråga igen. 

De dagar hon lekt med flickan i klassen som hon ändå är vän med så är hon så lycklig och glad, det märks att hon behöver det. 

Sedan tror jag hon inte har behov av massor med vänner och aktiviteter utan tycker om att pyssla, läsa och lugnare saker. Hon älskar djur så vi försöker göra sådant, besöka stall, rida, besöka gårdar och liknande. 

Försöker tänka att hon är inte jag, hon kanske är nöjd med att inte ha med en vän på till exempel utflykten till stranden. Men ser också att hon är ledsen när andra leker med vänner. 

Har pratat med skolan som säger att hon klarar ämnena bra och inte blir retad av någon. Så att hon är ensam kan de inte påverka för att vänner måste vara frivilligt och de vill inte tvinga någon att leka med henne. Och det förstår jag att det inte hade blivit bra.

Ska leta mer efter olika sammanhang där hon kan ha kul och kan ske hitta vänner också. 

Hade velat ge henne den känsla jag själv har när jag kommer till arbetet eller till andra sammanhang och känner mig välkommen och väntad. Att andra blir glada att jag kommer och vill prata och umgås med mig. Det är en så varm och skön känsla och jag vill att min flicka som jag älskar över allt och som är så snäll, omtänksam och fin också ska få känna så :`-(

Jag tycker nog att skolan ska ta mer ansvar. Det handlar inte om att någon ska bli tvingad att leka med någon.
Man ska inte behöva gå ensam varje rast om man inte vill. Det finns skolor som anordnar olika aktiviteter och lekar på rasterna. Man tar ett aktivt ansvar även för raster.

Vilken fin och engagerad mamma du verkar vara!
Jag håller med om att du bör prata med skolan och fråga hur det ser ut med grupperingar och på rasterna etc.. Sedan tror jag att det är bra att lära känna föräldrarna till din dotters skolkamrater också, då faller det sig mer naturligt att barnen kommer över till varandra. 

Min son har få vänner men jag har förstått att han vill ha det så. Han har inget stort socialt behov så han känner sig inte ensam och han vet att vännerna finns där om han vill hitta på något. Jag har lärt känna föräldrarna till de vännerna genom barnen och vi har t.o.m. semestrat ihop. Det måste man förstås inte men jag tror som sagt att underlättar att ha kontakt med föräldrarna.  

Har du som mamma kanske någon vän/kollega med barn i hennes ålder? Kanske kan ni börja umgås tillsammans med barnen? Då kanske även hennes självförtroende ökar och hon får lättare att umgås med kompisar i hennes klass. 

Lycka till. <3 

Jag tycker du ska prata med skolpsykologen om det finns en sådan och annars vända dig till BUP. Det låter som att ni testat lite olika grejer men att det inte har fungerat, du behöver få verktyg för att hjälpa din dotter och din dotter behöver få hjälp med hur hon ska göra, BUP kan hjälpa till med det här.

Det kanske låter läskigt att vända sig till BUP, men egentligen är det inte konstigare än att gå till VC med ett infekterat sår som aldrig läker.

Min grabb är nu 12 år och har först nu börjat leka med kompisar. Tidigare har han inte varken orkat mentalt eller riktigt vetat hur man är i sociala sammanhang. Han har haft en vän som han lekte med nån gång varannan månad bara. Jag har stöttat och oroat mig och tagit med honom så han fått leka med mina vänners barn. 
Men så över sommaren hände något, han mognade och vågade själv ta kontakt med killar i klassen. 
Så finns där och stötta henne så kommer det förhoppningsvis med tiden. 

Tack snälla alla som tagit sig tid att läsa och kommentera! 

Tack särskilt anonym (M) för första meningen. För jag känner mig så fruktansvärd värdelös som förälder, så maktlös och faktiskt rädd. 

Om hon hade varit nöd med att leka med den där enda vännen ibland och sedan varit lycklig med att sitta hemma och pyssla, gå ut med grannens hund etc. Ja, då hade det varit något problem. Men hon är ju så ledsen. Berättade nu i kväll att hon försöker vara med, närma sig de andra barnen, men ingen ser/uppmärksammar henne. Eller tilltalar henne. Och hon vågar inte vara den som frågar en grupp om 6-8 andra tjejer. 

Egentligen vet jag ju allt det där som skrivs som tips och räd, om att man inte behöver massor av vänner, att aktiviteter som är roliga kan fylla ut livet, att skolan borde kunna stötta upp och så vidare. En del har jag redan försökt med. Annat behövde jag en push från er för att faktiskt göra. Tänkt ofta på BUP och deras verksamheter och kanske är det dags att faktiskt ta den kontakten nu. 

Föräldrarna har jag kontaktat men det är väldigt grupperat och svaren jag fick var i stil med "Så länge mitt barn trivs, har vänner och mår bra" varför ska jag hjälpa dig med dina bekymmer"?

Funderat på om en annan skola, längre bort kan vara en lösning. En ny chans att komma in i en gemenskap, förhoppningsvis med mjukare klimat än nuvarande skolan har. Och att genom att komma ny kunna få lite hjälp att komma in i gemenskapen. Men det kanske är helt fel sätt. Jag vill bara att hon ska få känna att hon är omtyckt och att det finns de som vill leka med henne, i alla fall några stycken. 

När det gäller att skaffa vänner genom fritidsaktiviteter och stärka självkänslan så undrar jag om ni funderat på scouterna. Där får man vara sig själv och det finns ofta en riklig blandning av personligheter. Hoppas det ordnar sig för henne!

Om hon gillar djur och att pyssla så kanske hon kan börja rida och satsa på att bli skötare (individuella sporter som ridning ger inte så mycket vänner bara genom att gå på lektioner, men om man blir skötare och hänger och pysslar i stallet är det en annan sak). Eller engagera er i en 4h-gård, de söker ofta ungdomar som kan hjälpa till med djuren och sedan vara lägerledare.

Ni kan ju också kolla upp kulturskolan i kommunen och se om det finns typ pysselverkstäder eller teatergrupper, det är också lugna lite mer sociala aktiviteter.

Jag tror också att det inte skulle vara helt fel att byta skola och få en ny chans, men försök att först hitta något intresse som kan hjälpa till att bygga upp hennes självförtroende.

Om du tycker att klimatet i dotterns klass inte verkar bra, tycker jag att hon ska byta skola.
Men det är nog väldigt bra att hitta en fritidsaktivitet som hon gillar. Även om hon inte får några kompisar att vara med efter aktiviteten, så är det en stund när hon vara vara med andra barn.
Mitt barn gick I en klass där han blev ignorerad av de flesta andra och trakesserad av övriga. Bytte skola och där funkar allt mycket bättre. Tror att det är ganska vanligt att byta skola numera