Folk som TROR de är ofrivilligt barnlösa

Min man och jag har försökr få barn i 4 år. Vi har fått beskedet att vi inte kan få barn, varken naturligt eller med IVF. Vi kommer aldrig bli föräldrar. Och här sitter du och gnäller över att det tog 2,5 år och att ni slutligen fick barn med IVF?

Allt är relativt.

Håller med ovanstående. Vi är alla olika. Kommer finnas dom som tycker nio månader och långt och dom som tycker 3 år är långt och dom som tycker 15 år.. det finns alltid nån som har det värre. Därför ska du vara tacksam att du kan få barn över huvudtaget och glädjas åt det när det faktiskt finns dom som inte kn få barn överhuvudtaget! Jag vet att man kan "störa" sig på kommentarer från omgivningen som tycker dom försökt länge osv. Men var tacksam ist!:)

Oj vad arg du känns. Men alla har rätt till sina känslor. Fokusera på dig och er resa mot syskon istället. Det är viktigare. Vi hade bara försökt i 7 månader med första barnet när vi sökte utredning. Förstår att det måste provocera, men kalla det sjätte sinne eller förnimmelse, men jag "visste" på något sätt att det var något. Visade sig att mannen har i princip noll spermier. Har gjort ICSI och hade lyckan att få ett barn. Syskonförsök tog tid. Längre än vad vi trott. Fler försök än vad vi trott. Önskade att vi börjat lite tidigare.

För många är ju barn och syskon till sitt barn bland det viktigaste som finns för dem. Inte lätt hålla sig cool då för många. Att många stressar på och vill ha tätt tror jag många gånger är för att kvinnorna blir äldre innan de börjar numera. Man vill hinna innan man blir "för gammal". Kanske vill ha fler barn. Kvinnor är så pålästa numera också och vet att äggen försämras, hormonvärden ändras mm med åldern och att man inte vill riskera slösa tid på års försök om man redan är äldre och det efteråt visar sig att något enkelt kunde justerats. Barn tätt eller med större mellanrum är så individuellt. Finns för- och nackdelar med båda alternativen, som med det mesta.

Bra att du känner tacksamhet för att ni fått ett barn. Tänk alla dem som inte kan få barn alls. Eller som gjort otaliga ivf under flera år och fortfarande inte fått sitt efterlängtade barn och tiden för hjälp börjar gå ut.

Jag är sugen på en trea. Kan i mörka stunder tycka synd om mig själv och känna att det är oerhört orättvist att vi inte kan försöka hemma som "alla andra", för i dem stunderna är det alla. Eller att det åtminstone inte skulle kosta så galet mycket. Eller att vi var oförklarligt barnlösa så det iaf fanns en teoretisk chans att lyckas själva hemma osv. Snart är jag för gammal för hjälp i Sverige. Men så kommer jag tillbaka till dem som inte har fått barn alls och som sörjer och blir oerhört tacksam och ödmjuk istället och förstår absolut varför man panikar efter redan fem försök, fast det är ologiskt, men för att längtan är stor.

Jag tycker dom som har ett barn redan inte har nåt att gnälla över. Tänk på alla oss som kämpar för att ens få ETT barn? Som skulle bli ÖVERLYCKLIGA över att få ETT endaste litet barn? Att få ett plus på stickan ens vore en DRÖM?!

Vännen. Jag antar att du inte ville gå med på donation? Utifrån ditt inlägg att döma. :(

Man kan alltid se att någon har det värre. Har man försökt 2 år och lyckats med IVF finns det de som försökt 10 år innan de lyckats med donation. Har man försökt 10 år och lyckats genom donation finns det de som faktiskt aldrig kan få barn, som varit tvugna att ge upp IVF, äggdonation, spermiedonation, embryoadoption, surrogat, adoption (det är faktiskt så att många inte får adoptera). Alltid alltid finns det någon som har det värre.

Jag tycker ändå att man har rätt till sina känslor. Är man sekundärt barnlös och mår dåligt över det tycker jag man har rätt att må dåligt. Sedan kan jag förstå frustrationen hos ofrivilligt barnlösa att man faktiskt kan tycka att man borde vara glad för det barn man faktiskt fått. Men det är ju ändå väldigt tufft när livet inte blir som man tänkt.

Kanske är det någon statusgrej att ha tätt mellan syskon, jag vet inte. Själv blir jag glad om vi får ett barn.

Jag känner inga behov alls av att alstra syskon till det barn som ännu inte finns. Men vem vet, det kanske förändras och då kommer jag både vara tacksam för det barn jag ändå fått (men som inte finns än) men samtidigt tillåta mig att sörja det syskon som inte finns. Men jag vill leva i en ettbarnsfamilj och kanske är det superkonstigt och onormalt.

Sedan måste man ju komma ihåg att har man fått barn genom IVF så är man inte ofrivilligt barnlös längre. Så du räknas som sekundärt ofrivilligt barnlös. Då får man betala eventuell IVF själv. Och vill någon betala massa pengar för man haft problem att få syskon 9 månader så belastar det ju inte landstingets ekonomi.

Jag hopps du snabbt lyckas få syskon! Jag vet hur tufft det är med IVF och hoppas processen går snabbt och smidigt.

Jag är inte riktigt i mål än, men hoppas komma dit inom en snar framtid. Men hur som helst så kommer jag aldrig få helbiologiska barn med min man. Det i sig är en enorm sorg.

FÖRSTÅR dig helt! Jag är ju i exakt samma sits, fick bekräftat idag att mannen har 0% chans till att bli biologisk pappa. Tungt som fan. Men... föräldrar kommer både vi och ni bli, om ni inte väljer ett liv utan barn förstås. Donation känns tungt, men att lämna mannen eller ha ett liv utan barn är tusen ggr tyngre. Hoppas du får ro i ditt beslut snart!

Jag tror att de flesta har tätt mellan sina barn eftersom man max får ha 2,5 år mellan utan att förlora sin sgi. Väljer man att ha längre mellan barnen kan man förlora mycket ekonomiskt på det, beroende på hur ens situation ser ut. 

Själv valde vi att försöka väldigt tätt inpå eftersom det tog länge innan vi fått första barnet, och vi var rädda att det skulle dröja länge igen Vi ville ha tre år emmelan men började föröka när banet var ett år. Vi har ännu inte fått något syskon, och ja, det är svårt. Det kan ju gå vägen, men det svåra är ju att man inte vet. 

Roligt för er att ni blev föräldrar till slut, men man kunde ju hoppas att upplevelsen av att få vänta gjort er mer ödmjuka inför andras sorg och barnlängtan. Synd att det inte blivit så. 

Många kloka svar. När jag tänker efter så tror jag att anledningen till att jag blev extra provocerad var att det hela verkligen framställdes som ett reportage om ofrivillig barnlöshet. Och jag tyckte det var magstarkt att göra så med ett syskonförsök efter 9 mån.

Alla har rätt till sina känslor! Då kan jag ha rätt till mina. Jag tror alla ofrivilligt barnlösa kan skriva upp på att det ibland dyker upp mörka tankar och avundsjuka på andra par. Då är det skönt att kunna gnälla av sig här för att kunna bli mer ödmjuk i det riktiga livet. Jag tycker definitivt jag blivit mer ödmjuk av denna resa men det märks kanske inte så bra när jag vill gnälla av mig här. Som jag skrev: det är gnälltimme. Det var ett (lite otydligt) sätt att meddela att alla ofrivilligt barnlösa får gnälla av sig här.