Min mans dotter vill sova i våran säng.

Jag tror jag var 5 eller 6 år när min styvmor passade på när pappa inte var hemma att förklara att pappa älskar henne mer än mig och bara en av oss skall ligga bredvid honom och det är hon. Slutade jag inte lägga mig bredvid pappa på nätterna skulle hon se till att jag fick bo hos min elaka mamma istället.

Det kanske funkar även här?

Jag tror dig inte, om du menar småbarn som t.ex. 2 åringar. Kom med någon referens till relevant forskning.

Läs inlägg #93.

Det finns ingen som helst logik i att barn blir tryggare av att sova själv när de är små. Barn är inte som vuxna, de behöver vuxna för att känna trygghet och för att förstå omvärlden.

När barnet är moget för det är det troligtvis inte skadligt för barnet att sova ensam. Små barn mår definitivt dåligt av att sova ensamma, enligt den forskning jag har tittat på.

Däremot tänker jag att det är en väldigt bekväm teori du framför för föräldrarna. Som vuxen kan man tänka att man faktiskt har rätt till att sova fredat utan barnen, att barnen mår bra av det och att det är toppen att sätta gränser el. liknande. Men i själva verket är barn i en utsatt situation eftersom de är beroende av vuxna i sitt behov av att känna trygghet i tillvaron. De vuxna känner sig trygga utan barnen. Barnen (särskilt de små) känner sig inte trygga utan de vuxna eftersom de saknar förmågor som vuxna tar som självklara. Tidsbegrepp, rumslig förmåga, känsloreglering, förmåga till reflektion, etc. Dessa begränsningar gör t.ex. att ett barn kanske inte ens förstår att föräldern någonsin kommer komma tillbaka till rummet eller att de inte vet om det har gått en timme eller 7 timmar. Därtill har även lite större barn svårt att uttrycka dessa känslor och på så sätt bearbeta dem, som vuxna (de flesta) kan. 

Trygga, sunda barn visar dock (som tur är) sin frustration genom att skrika i dessa situationer och därmed får de (förhoppningsvis) snart den trygghet de behöver och kräver (Trygga barn kräver omvårdnad, för att de är vana vid att få den. De kan t.ex. därför uppfattas som krävande av föräldrar och dagispersonal). Men har barnet utsatts tillräckligt för dessa situationer kan det anta vissa andra strategier än att skrika för att kunna stå ut. Vissa barn slutar demonstrera sina inre behov för att de har lärt sig (av de vuxna) att det inte är någon idé att vara ledsen/skrika, etc. Så i barnets inre råder kaos och oro, men det visar inte det utåt. Föräldrarna kanske skryter över hur välfungerande deras barn är som inte alls visar någon ledsnad och som utan problem sover i sin säng. Men i själva verket kanske barnet har lärt sig att stänga av alla känslor och inte vara lyhörd för dess egna inre behov. När barnen växer upp minns de inte mycket av sin barndom, men om man frågar säger de att de var trygga och att de minsann inte har tagit skada av att ha blivit lämnade ensamma.

Råd som att små barn mår bra av att sova ensamma, är därför väldigt farliga . Det är lätt att föreställa sig vad det kan åstadkomma för skador hos barn med föräldrar som tar dessa tankar på allvar.

Supernanny-tips om hur man kan få ett barn att sova utan föräldern, kan vara väldigt effektiva. Samtidigt riskerar de att kväsa barnets egna behov i förmån för den vuxnes. När ett litet barns behov står mot den vuxnes behöver alltid barnets behov gå först. Detta är grundläggande för de föräldrar som önskar ge sina barn en trygg uppväxt. Det gör det samtidigt väldigt tufft att uppfostra små barn - men det handlar om en relativ kort tid av barnens liv när de är extra känsliga och behöver ta särskilt stor del av förälderns kärlek och trygghet. Klarar man inte det ska man inte bli förälder.

Han tycks ha lärt sig nu i alla fall. Som man sår får man i vissa fall skörda.

Han är faktiskt förälder och barnen kommer före nya partners... gamla också. Flickan är 2,5 år för helvete. Hur gammal är du?!