Min mans dotter vill sova i våran säng.

Det bästa är att inte bli sambo med en småbarnsförälder.

Att vara särbo är så mycket lugnare och skönare!

I ts fall tycker jag att ts, som första alternativ, skaffar ett eget boende. I andra hand skaffar en bredare säng till barnet så pappan får sova där.

Ts har ALL rätt till sin sängplats. Ostörd.

Hej alla och tack för era svar. 

Först vill jag säga att jag älskar hans barn lika mycket som mina egna och vi trivs jättebra ihop. Det att skaffa större säng till hennes rum så att min man kan sova där med henne låter som en perfekt lösning för mig och jag har föreslagit det flera gånger, har även tänkt på att köpa en liten säng till mig att ha i gästrummet så att jag kan sova där men min man vill absolut inte det och tycker bara att jag ska sova i sängen med dom.

Jag skrev inte med i inlägget varför jag inte kan sova med hans dotter i sängen. 

Anledningen till varför jag inte kan sova med barn i sängen är för att jag rör mig väldigt mycket och får mycket mardrömmar så jag kan sparka till lite ibland och vill absolut inte råka sparka hans dotter i sömnen, jag är så medveten om att det skulle kunna hända och är så rädd för det så jag kan inte sova när jag vet att hon är i sängen. 

Ja precis. Vill absolut inte att hon ska sova dåligt heller eller vara ledsen eller nåt sånt men jag måste också tänka på mig själv - jag funkar inte som normalt nu när jag inte sover bra alls. 

Säng till mig i gästrummet skulle vara så perfekt men jag vet inte hur jag ska lyckas övertala honom. 

Detta är den nya typen av uppfostran barn ska få styra dom vuxnas liv ,och säger man ifrån blir man anklagad för att skada barnets trygghet, vilket självfallet är totalt bs.  Alla som har nån form av grundläggande kunskaper inom barnpsykologi vet att sånt här bara spär på barnens rädslor och gör dom osäkrare i stort 

Här sover barnen i sin säng jag och sambo i våran, hundarna sover i deras ,katten ja du vem vet vart han sover .Man ska lära barn att det inte är farlig att sova i sin egen säng det gör barnen tryggare i stort

Säg ifrån på skarpen, sängen är din och din sambos barn hundar föräldrar kackerlackor elefanter hästar och chupacabras kan sova i SINA sängar

Tack så mycket för alla kommentarer. Det har verkligen hjälpt mig och ja jag inser att jag måste sätta ner foten. Jag ska sätta mig ner med honom ikväll och prata med han om detta. 

All pepp har verkligen hjälpt, jag började tro på att jag bara var elak som inte kan sova med henne i sängen eftersom han har bara tyckt att jag är löjlig och skrattat när jag har försökt prata med han om detta. 

Tack så mycket för alla kommentarer. Det har verkligen hjälpt mig och ja jag inser att jag måste sätta ner foten. Jag ska sätta mig ner med honom ikväll och prata med han om detta. 

All pepp har verkligen hjälpt, jag började tro på att jag bara var elak som inte kan sova med henne i sängen eftersom han har bara tyckt att jag är löjlig och skrattat när jag har försökt prata med han om detta. 

Tack så mycket för alla kommentarer. Det har verkligen hjälpt mig och ja jag inser att jag måste sätta ner foten. Jag ska sätta mig ner med honom ikväll och prata med han om detta. 

All pepp har verkligen hjälpt, jag började tro på att jag bara var elak som inte kan sova med henne i sängen eftersom han har bara tyckt att jag är löjlig och skrattat när jag har försökt prata med han om detta. 

Min lille son blir snart 3 år. Han är periodare med att vilja ligga i sängen hos oss på natten. En liten grabb som ligger allt annat än stilla på nätterna vilket stör sömnen rejält för speciellt pappan. I början var han väldigt anti och sur och envisades med att lägga tillbaka honom vilket innebar gråt och ännu mer störd nattro. Jag misstänker att detta med att sova hos oss är under vissa känsliga perioder och låter honom få ligga kvar. Sen kan jag erbjuda honom att du kan få komma och ligga hos oss senare inatt och det slår faktiskt aldrig fel att just de nätterna sover han hela natten i sin säng. Erbjudandet blir en trygghet med.

Sen tycker jag att just småbarnsåren är sån kort tid så varför lägga sån energi på ett ickeproblem egentligen? Trygga barnen när det behövs, det betalar sig på sikt

Annars hade jag inte skrivit det.
Inte ironi alltså, hur läser du in ironi i mitt inlägg?

Ts skulle på både natt- och dagsro utan en gubbe med en gnällig småunge.
En tjej dessutom... lycka till.

Detta är den nya typen av uppfostran som bygger på ny kunskap där barnens behov sätts i centrum. Detta innebär att barnens behov sätts före föräldrarnas i de situationer där barnen annars riskerar att bli otrygga och få trauman, något som kommer sätta spår i deras kommande liv.

Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin som nu erkänns både av den kognitiva psykologins anhängare men även inom psykodynamisk forskning. Den anses numer belagd. Den motsäger förvånansvärt nog curalandeodaltandes påståenden ovan och kommer med tydliga empiriska data om hur en otrygg anknytning utmejslas från de första barnåren, när t.ex. barnet utsätts för traumatiska händelser.

Barn är inte vuxna, och särskilt småbarn förstår inte lika väl som curalandeodaltande vad moderns eller faderns bortafälle beror på. De förstår inte sammanhanget och tidsbegreppet och vad som kan förväntas hända när det är ensamma. De vet alltså inte om föräldrarna ska komma tillbaka eller ej. Det här handlar inte om rädsla för mörker, utan om ett existentiellt behov av förälderns närvaro. Man har t.ex. mätt pulsen hos barn som lämnas ensamma i sådan situationer och denna stiger snabbt. Man pratar i den forskningen om det inre kaos, som drabbar barnet (som ju är helt beroende av de vuxna i sitt behov av närhet och trygghet) när föräldrarna lämnar det. Det innebär inte att barnet alltid skriker - barnet lär sig ganska snabbt att ge upp försöken att fysiskt visa upp sin frustration när det lämnas ensam utan sin trygga bas, istället formar det sin livsbild utifrån förutsättningen att ingen hjälp finns att nå när det gäller tryggheten ifrån de vuxna. Barnet får en permanent skada (trots annan kärlek som visas det) en brist, eller en inboende otrygghet om du så vill som tar sig olika uttryck under hela barnets liv.

Forskningen är tydlig - sov med era barn, särskilt viktigt är detta de första levnadsåren, det kan alltså innebära psykisk skada att göra annorlunda. 

Vill inte försöka övertala dig curalandeodaltande, mer säga emot dig för att ge andra föräldrar som läser detta en uppmaning att inte tro på de tokerier du presenterat i dina inlägg ovan. 

Du tror förstås mer på dina egna hopsnickrade teorier än de omsorgsfulla empiriska studier som gjorts - så dig har jag inget hopp om att omvända.

Detta är den nya typen av uppfostran som bygger på ny kunskap där barnens behov sätts i centrum. Detta innebär att barnens behov sätts före föräldrarnas i de situationer där barnen annars riskerar att bli otrygga och få trauman, något som kommer sätta spår i deras kommande liv.

Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin som nu erkänns både av den kognitiva psykologins anhängare men även inom psykodynamisk forskning. Den anses numer belagd. Den motsäger förvånansvärt nog curalandeodaltandes påståenden ovan och kommer med tydliga empiriska data om hur en otrygg anknytning utmejslas från de första barnåren, när t.ex. barnet utsätts för traumatiska händelser.

Barn är inte vuxna, och särskilt småbarn förstår inte lika väl som curalandeodaltande vad moderns eller faderns bortafälle beror på. De förstår inte sammanhanget och tidsbegreppet och vad som kan förväntas hända när det är ensamma. De vet alltså inte om föräldrarna ska komma tillbaka eller ej. Det här handlar inte om rädsla för mörker, utan om ett existentiellt behov av förälderns närvaro. Man har t.ex. mätt pulsen hos barn som lämnas ensamma i sådan situationer och denna stiger snabbt. Man pratar i den forskningen om det inre kaos, som drabbar barnet (som ju är helt beroende av de vuxna i sitt behov av närhet och trygghet) när föräldrarna lämnar det. Det innebär inte att barnet alltid skriker - barnet lär sig ganska snabbt att ge upp försöken att fysiskt visa upp sin frustration när det lämnas ensam utan sin trygga bas, istället formar det sin livsbild utifrån förutsättningen att ingen hjälp finns att nå när det gäller tryggheten ifrån de vuxna. Barnet får en permanent skada (trots annan kärlek som visas det) en brist, eller en inboende otrygghet om du så vill som tar sig olika uttryck under hela barnets liv.

Forskningen är tydlig - sov med era barn, särskilt viktigt är detta de första levnadsåren, det kan alltså innebära psykisk skada att göra annorlunda. 

Vill inte försöka övertala dig curalandeodaltande, mer säga emot dig för att ge andra föräldrar som läser detta en uppmaning att inte tro på de tokerier du presenterat i dina inlägg ovan. 

Du tror förstås mer på dina egna hopsnickrade teorier än de omsorgsfulla empiriska studier som gjorts - så dig har jag inget hopp om att omvända.