Min mans dotter vill sova i våran säng.

Det är halvt en bebis vi pratar om. Ett blöjbarn på 2,5 år. Det handlar ju inte om att det lilla barnet styr och ställer i vuxnas liv utan om dess välmående. Kanske är den lilla mörkrädd. Förstår dock ts till 100% att hon är rädd att sparka barnet och tycker hon verkar vara en fin styvmamma till den lilla flickan. Förstår också att pappan inte vill vägra sin 2,5 åring att sova i deras rum. (Hade inte jag heller gjort med en sån liten). Konstigt är dock att han inte löser problemet när ts kommit med bra förslag på lösningen.

Du tycker på fullaste allvar att TS ska separera? Ironi? Självklart finns det en enklare lösning i form av en bredare säng i ungens rum.

Målet lär ju vara att ungen ska vara trygg att sova i sin egen säng och att B-mamman ska få nattro.