Min mans dotter vill sova i våran säng.

Ja precis. Vill absolut inte att hon ska sova dåligt heller eller vara ledsen eller nåt sånt men jag måste också tänka på mig själv - jag funkar inte som normalt nu när jag inte sover bra alls. 
Säng till mig i gästrummet skulle vara så perfekt men jag vet inte hur jag ska lyckas övertala honom. 

Barnets trygghet går före dig, sorry.... Här sover vår dotter också i vår säng varje natt. Jag har svårt att sova då och sover således på soffan stora delar av nätterna. För vårt barns trygghet går före min bekvämlighet. Faktiskt.

Var har jag sagt att hon måste ligga kvar?

Jag tar ansvar för mitt barns trygghet. Och helst också för min sömn genom att möta dotterns behov samtidigt som jag får min sömn. Det finns ju tusen olika lösningar liksom. Så barnet går först, men ts bestämmer över sig själv.

Det säger att barnet går först och sen får du ta ansvar för dig själv, tex genom att skita i jättebebisen. Japp, så enkelt är det faktiskt.

Känns det trist att han inte är bekväm med att ha bebisen i sängen?

Men lägg ner. Varför skulle man vilja sova med nån annans barn om man blir väckt och inte kan sova?! Det där hör till att vara förälder och hon var inte förälder då. Hur de sen löser problemet med barn som vill till förälder på natten och dess sambo som har rätt till sin nattsömn är en annan fråga. Barnen kommer inte upp i deras säng för att tanka trygghet och närhet av henne, de behöver sin förälder, hon har inte med den saken att göra. Hade hon ändå tyckt det var gulligt och fint så hade allt varit bra men i den stund ens sömn störs så sliter det på relationen till barnen. Det går inte att jämför med egna barn. Pappan beter sig däremot konstigt så han har kanske ett horn i sidan sen de två första inte fick sova i sängen. Det behöver dom komma tillrätta med för han kan inte straffa henne för att hon inte ville sova med hans barn, och än mindre genom att förvägra bebisen att sova med sin mamma. Om det nu handlar om det från hans sida, det behöver de reda ut.

Var skrev jag att han inte fick sova med sina barn?

När min nattsömn blivit störd varannan vecka i ett par månader flyttade JAG till soffan, sambon fortsatte sova med tjejerna i vår säng.

När det sedan började hända olyckor var och varannan natt fick sambon sova i tjejernas rum för att min madrass inte skulle bli förstörd.

En del bör nog läsa ts ordentligt. Ts avstår utan problem platsen bredvid pappan, men pappan accepterar det inte.

Lägg ner själv! (Vad är det för löjlig härskarteknik att försöka sätta sig över andras inlägg i debatten??)

Ja, man kan välja två olika strategier.

1. Man utgår i sina beslut från barnens bästa. De som är hjälplösa och beroende av de vuxna (oavsett om de är föräldrar eller inte). 

2. Man håller på den biologiska ordningen, eller egentligen man fokuserar på sig själv och ens eget mående, för det är ju inte ens egna barn iaf.

Möjligen kan man hitta ett mellanting av ovanstående med.

När det gäller barnens bästa är det självklart att pappan i denna situation ska ge trygghet till sina barn. Barnets trygghetsbehov ska alltid gå före partnerns. Om relationen är sådan att plastmamman också kan bidra med trygghet så tycker jag att hon ska göra det. En utgångspunkt för styvmamman tycker jag kunde vara att hon inte ska ta över den riktiga mammans roll, men däremot gärna bidra och närma sig barnet på barnets villkor. En styvmamma är förstås en viktig vuxen i barnets liv, och det är inte omöjligt att hon kan bli lika viktig eller viktigare än den biologiska mamman. Barn mår bra av att ha goda och nära relationer till alla vuxna i dess närhet. 

Alternativet är då att styvmamman sätter klara skillnader i sin omsorg mot styvdottern och sina egna barn. Menar du att det är okej att hon behandlar en 2-åring i familjen med mindre omsorg och ett annat barn med mer, bara för att de har olika biologiska föräldrar? 

 Det där hör till att vara förälder och hon var inte förälder då. 
Så du tycker inte att en styvmamma ska försöka skapa goda relationer med sin styvdotter, eftersom styvmamman inte är förälder? Så om man inte är förälder kan man svära sig fri från allt ansvar för andra barn än sitt eget? Är du den typen av person som om du ser ett gråtande barn på gatan, skyndar förbi utan att hjälpa?

Juridiskt har hon ingen skyldighet att visa omsorg - men moraliskt tycker jag att alla vuxna har ett ansvar för att t.ex. hjälpa och stötta barn i deras närhet.

Hade hon ändå tyckt det var gulligt och fint så hade allt varit bra men i den stund ens sömn störs så sliter det på relationen till barnen
Aha, så du påstår att om hon överlämnar allt ansvar till den biologiska föräldern så kommer hon komma mycket närmare sin styvdotter. En bekväm teori, att följa sin egen bekvämlighet i alla situationer, leder till bäst resultat. Visserligen kan det finnas situationer där styvmamman behöver retirera och kanske sova i ett annat rum. Men med små barn som bara förstår ett språk: "fysisk närhet" ser jag det som jag skrev: En god chans att förbättra relationen till sitt styvbarn.

Javisst, men nu blev vår lösning att pappan sov i flickornas rum ett par veckor och jag fick tillbaka min nattsömn.

Ingen har lidit av det och jag har en fin relation till barnen TROTS att jag inte sov med dem. Win-win!

Bs att tagga ner på andras resonemang, utan att så mycket som att ange ett enda skäl eller argument. 

Att sätta barnens bästa först är inte bs, utan ett viktigt fundament som utgår ifrån barnens rätt till trygghet och omsorg.

Bs med ditt inlägg är inte att du sätter olika människors behov i motsatsförhållande. Som att barnets behov inte kan tillfredsställas såvida inte kvinnans (icke-förälderns) behov störs. Som att man inte kan se till bådas behov för då har man inte satt barnets behov först. Och nån måste ju vara först, båda kan inte ha det bra?

Vidare har du utnämnt dig själv till riddaren för barnets rätt och utmålar andra som att de struntar i barn och låter dem kallhjärtat gråta i rännstenen. För du är ju god. Det har vi ju ditt ord på att du är.

Det är bs.

Tack för att du kom med ett argument till din åsikt. Nästa steg blir kanske att du bemöter andras åsikter på ett hövligare sätt. Att kommentera andras övertygelser och åsikter som bs är starkt förnedrande anser jag. Hade jag sagt något rasistiskt eller dylikt hade det varit ett riktigt epitet, men inte i detta fallet.

Att man utgår från barnens bästa är inte synonymt med att man sätter människors behov i motsatsförhållande. Ibland går det s.a.s. att äta kakan och ha den kvar. 

I mitt inlägg säger jag t.ex. 
"Visserligen kan det finnas situationer där styvmamman behöver retirera och kanske sova i ett annat rum. Men med små barn som bara förstår ett språk: "fysisk närhet" ser jag det som jag skrev: En god chans att förbättra relationen till sitt styvbarn."

Jag vet inte hur du tycker, men jag och många med mig tycker att det är väldigt jobbigt att ha barn ibland, även om det andra gånger är härligt och underbart. Har du ställt dig frågan varför det är jobbigt? En del av svaret är att du behöver skjuta undan dina egna behov för barnets bästa. Ibland är både du och barnet hungrigt t.ex. Men då kan du inte äta själv först, utan du måste se till att ditt barns behov blir uppfyllt först och främst och ditt eget behov kommer i andra hand..

När det gäller läggning och sömn av en 2-åring, är det samma sak. Du behöver prioritera 2-åringens trygghet. I TS fall kanske de kan hitta olika lösningar, men hur de än gör behöver de hela tiden utgå från barnens bästa. Och i vissa situationer innebär det att de måste göra avkall på sina egna behov. Det är inte bs, utan en viktig grundregel när det gäller att vara förälder, styvmamma och familjemedlem.

Vidare har du utnämnt dig själv till riddaren för barnets rätt och utmålar andra som att de struntar i barn och låter dem kallhjärtat gråta i rännstenen. För du är ju god. Det har vi ju ditt ord på att du är. Det är bs. 

Är det en saklig debatt vi har här? Eller ska du börja blanda in mig, och vem jag är i det hela? Vem jag är, om jag är en riddare för barnens rätt eller en kallhamrad egoist, är helt oväsentligt för mina debattinlägg. Har jag haft ett argument som är giltigt så har jag det, oavsett vem jag är, eller tror mig vara. Har jag inte haft något bra argument så kan man angripa argumentet sakligt utan att använda sig av härskarteknik och angripa personen och dess ev. egenskaper.

Det verkar som om du drar till med lite personangrepp här eftersom du har haft svårt att hitta något annat att hacka på. Jag anar att du gärna önskade att det vore så enkelt med barn, att det alltid finns en medelväg som innebär att både vuxna och barn får sina behov tillfredsställda. Det finns det inte alltid. Många vuxna väljer då att tänka som du tycks göra, att de har egna rättigheter, och de väljer då lösningar som innebär att man tummar lite på barnens trygghet. Deras prioriteringar är bs!

Föräldern är skyldig att sätta sitt barn före sig själv, andra behöver inte göra det samma.
En styvmamma som lever med en 2-åring i familjen behöver inte juridiskt ansvara för 2-åringen. Hon kan ansvara för 2-åringen i den grad hon vill ändå. Hon kan t.ex. tänka på barn som barn, oavsett biologisk förälder. I vissa situationer kan 2-åringen få en oerhörd trygghet av sin styvmamma. I andra fall får 2-åringen den tryggheten från andra håll.

Jag tycker att om man har en 2-åring i en familj ska man i alla lägen sätta barnets/barnens trygghet i första rummet, oavsett biologisk tillhörighet. Vad det innebär är olika i olika situationer.

Att påstå att man ska bygga upp ett förhållande med barnet genom att plåga sig igenom sömnlösa nätter är bs. Vill man ha en relation till barnet går det utmärkt att göra det vid andra tidpunkter och på andra sätt.
Ett barn som inte får trygghet när det behöver blir inte tryggare av att anknytningspersonerna är snälla mot dem, vid ett annat tillfälle. Det är skadligt för barnet att inte få trygghet. Det kan utveckla en otrygg anknytning, och därför är det extra viktigt att man tryggar upp små barn, och är lyhörda för deras behov. Ibland kan det innebära att ens egen sömn blir störd. Det är därför det är jobbigt att vara småbarnsförälder.

Här finns medlemmar som plockat russinen ur kakan och bara gjort roliga saker med barnen, vilket funkat bra och de har en mkt bra relation när barnen blivit vuxna.
Om barnet har lämnats t.ex. ensam och det t.ex. har skrikit sig själv till sömns eller om dess behov på andra sätt inte tillgodogjorts kan barnet ha fått en störd anknytning. Som vuxen kan relationen mellan mor och dotter vara toppen - men personen med otrygg anknytning har ändå fått ett slags handikapp i livet som kan leda till problem när det gäller t.ex. närhet och förmåga till att ha ett normalt känslomässigt samspel med andra. 

En insats när barnet är litet kan förhindra mycket av problem senare i livet. Anknytningsfasen är så otroligt viktig. Det krävs då ofta att anknytningspersonerna börjar tänka i andra banor. Kanske anknytningspersonen själv har en otrygg anknytning, och har därför svårt att inse barnets behov av kärlek och närhet. Då blir det ännu svårare...

Den intresserade kan läsa om anknytningsteorin, som jag har tagit upp i andra trådar. Kan leta reda på de inläggen om någon är intresserad. 

Låt mig ta upp ett scenario som visserligen inte berör TS, (utifrån hennes kommentarer i tråden), men som belyser det jag vill säga.

 

Antag att en pappa inte klarar av att i tillräcklig grad ombesörja ett barns behov vid nattning och sömn. Barnet har knutit an riktigt bra till styvmamman. Dock har styvmamman till barnet valt att på nätterna sova i ett annat rum, hon anser att barnets väl och ve helt ligger på pappan. Barnet antar vi, får en otrygg anknytning.

Vems är skulden till detta? Det kan ju inte vara barnets. Det måste delas mellan de vuxna, och givetvis faller ansvaret tungt på pappan och även den biologiska modern i det fall hon har vårdnad och träffar barnet. Men styvmamman då? Med en relativt liten insats i en kort period av barnets liv, kunde hon kanske ha gjort en skillnad...

Om man har större barn, kanske man tänka annorlunda, men om man har en så litet barn som 2 år, skulle jag sätta barnets behov av trygghet först i alla lägen.