Kommer jag kunna sluta oroa mig för missfall?

Förlåt, men först kommer du att oroa dig för tidigt missfall. Sen sent missfall. Sen fosterskador, minskade fosterrörelser, stillfödsel, hjärtfel, plötslig spädbarnsdöd, autism, barncancer mer plötslig spädbarnsdöd, fallskador, kvävning, livshotande allergier, trafikolyckor, mobbning, självskador, etc. etc. Föräldraskap är en livstid av oro Mitt bästa tips är att försöka finna sig i att man inte kan styra över allt men att göra det bästa man kan för att minska riskerna.

Håller med ovanstående. Man är orolig hela tiden men man måste försöka koppla bort det och njuta av graviditeten, även fast det är sjukt svårt. Jag har en blodrubbning som kallas APC - har lätt till blodproppar, så jag får ta sprutor varje kväll fram tills 6 veckor efter graviditeten samt så har jag hjärtformad livmoder. Så det är mycket att oroa sig för men man får helt enkelt försöka tänka att chansen för missfall är väldigt liten och den minskar för varje dag som går. Jag är i vecka 17 nu och jag trodde oron skulle gått över men jag räknar dagarna till ultraljudet som är om två veckor för att se lille dinosaurien i magen. (Min brorsson som döpt bäbisen) Så försök leva i stunden och njut av varje dag som går, även om det innebär krämpor :)

Läste någon stans att oron börjar vid plusset och fortsätter till graven typ. Det kanske är så det är :)

Inbillar mig att jag kommer känna mig lugnare efter den säkrare perioden startat, men det är klart att det kommer finnas nya saker att oroa sig för då ???? Jag måste nog ta tag i den här känslan o jobba lite m den...

Jag känner igen mig så mycket i ditt inlägg.. Är i vecka 6+6 idag och normalt sett är jag en grymt stabil person som iofs alltid analyserar saker men väldigt sällan oroar mig. Gillar dock att ha kontroll och har en känsla av att det är det som gör mig så orolig för missfall, det går ju inte att kontrollera?! Så länge man lever så sunt man kan:)

Har en känsla av att alla oroar sig mer eller mindre men alltid lite skönt att läsa att man inte är ensam<3

Och om allt går väger så kommer det väl precis som ovan skrivit fortsätta livet ut;)

Känner likadant! Vi är ungefär på samma, i 6:e veckan 5+2 är jag :)
Har dessutom inte haft så mycket symtom, bara lite ömma bröst (som ibland försvinner och då oroar jag mig för det) lite rikligare flytningar, trötthet (men inte extremt) och ibland att det svartnar lite för ögonen när jag reser mig upp. Inget illamående än... Försöker att slappna av och tänka att de flesta graviditeter går ju bra! 
Men t.ex idag så oroade jag mig för att jag hade lyft min bonusson på 16kg ca 300 meter... 
Det är nog ganska normalt att oroa sig för ingenting :)

Jag tror att det är det där med kontrollen som är svårast för mig med även om jag till skillnad från dig har en släng av oro i mig generellt och den verkar också ha skjutit i höjden när jag fick mitt plus. Det här ligger ju undanför vår kontroll. Jag märker att jag försöker söka svar och hitta garantier genom olika forum, sidor på nätet, men det verkar verkligen inte gå att hitta något betryggande. Så det är väl bara att vänta och se :)

Å det är skönt att veta att man inte är ensam <3

De flesta graviditeter går ju faktiskt bra, lätt att glömma det när man går runt med katastroftankar. Då känns de helt plötsligt som mest sannolika. Vi har försökt i ett år och jag har gått och varit skengravid ett antal gånger haha. Trodde att ovissheten skulle vara över i o m plusset, men då kom de här tankarna om att det inte skulle gå vägen istället :)

Det händer inte ofta, men den här frågan får mig att känna att det faktiskt finns ett stort och konkret behov för vissa av att ha en gudstro. Ärligt talat TS, så tror jag att förtröstan på en högre makt kunde vara något för dig.

Jag var mer rädd för missfall efter v 12. Alltså innan v 12 så är missfall jättevanligt och fullt naturligt. Händer det ett missfall då så är det oftast av en anledning. Då är det värre att föda ett barn som dör vid förlossningen istället eller att barnet dör veckorna innan bf. Min mamma hade väldigt många missfall efter v 12 pga hennes livmoder :(

I v 23 nu och fortfarande orolig. Första graviditeten slutade i mf för mig och även om allt varit enligt skolboken denna gång så förväntar jag mig mer eller mindre blodbad varje gång jag går på toa. Det blev lite bättre nu efter att jag började känna sparkar och så, men rädslan är nog något som kommer att sitta i hela vägen :)