Inbillad fulhet, BDD

Jag har det, även borderline :( hade socialfobi innan men inte nu längre. Tycker dock de kan ibland va jobbigt va i skolmiljö (högskola eller jobb) med folk i min ålder , andra tjejer som ser bra ut och de känns som de granskar mig. Så har lättare prata med äldre :) Jag lever på hoppet att spara ihop ca 100,000kr på skönhetsoperationer. Jag tänker ibland vissa dagar inte på mitt utseende särkilt mycket då jag vet jag inte kan göra något åt de för stunden :/ hoppas jag blir frisk efter operationerna o man ser mer "normal" ut. Blev mobbad hela grundskolan med. Finns på snacphat om du vill prata. Hur gammal är du? Jag är 30

Ja de är riktigt svårt :/ men du har ingen framtid lösning ex skönhetsoperationer?

Varför hjälpte det inte?? :( vad var de för operationer. Jag har gjort näsan, men är inte nöjd från ena sidan men de blev lite bättre varjefall

Men alltså, om ni vet att det är inbillad fullhet, hur tror ni att det hjälper att operera er? Sluta. Problemet är inte att det är något fel på utseendet, det är psykiskt¨. Gå i terapi.

Det förstår jag givetvis. Jag har haft liknande problem själv. Men innerst inne tror jag du förstår att en till operation inte kommer hjälpa dig.

Skillnaden mellan dig och mig ts är att jag är verkligen ful, har massa saker jag måste ändra på. Känns som folk bemöter en annorlunda just för man är ful och ser osymmetrisk ut. Så för er andra som inte vet så är de svårt veta om de "bara" är inbillad fulhet, för mig är de riktigt. Annars skulle jag ju va fin eller hur?

Jo exakt så tänker jag med. Att ens mobbning i skolan berodde på utseende, min mamma som psykisk misshandlade mig o hon även sa jag var ful och äcklig vid nått tillfälle (förutom andra taskiga saker hon sa) och att de känns som folk ibland bemöter en sämre pga ens utseende det förstår jag är sjukligt. Nej tar ingen medicin, är emot medicin senaste åren för jag hamnar bara i en bubbla. Vill vara så klar som möjligt i huvudet. Tänker till varje pris att jag måste ha råd med operationer, nu menar jag så man åtminstonde ser mer normal ut. Men lärt mig tänka mer realistiskt, ex lite mer haka men inte överdrivet. Samma med en ny näsoperation så tänker jag bara göra max EN till, tänker inte bli som Michael Jackson nej nej. Så känner mig inte så sjuklig egentligen. Skulle ändå aldrig ha råd med många operationer haha

Förlåt jag skrev så långt

Jag har problem med Bdd, inte fått diagnos på det men vissa dagar orkar jag nästan inte ta mig utanför dörren.

Problemet är också att jag har ett avvikande utseende som jag får kommentarer runt nästan varje dag i någon form. Inte som i sig gör att jag är ful - men annorlunda, och det är inget som går att operera. 

Jag har också blivit mobbad hemma under min uppväxt, delvis kopplat till utseende.

Skulle så önska kunna smälta in i en folkmassa. :(  

Just nu är det jätteutmaning för mig att jag just påbörjat en distanskurs med webcammöte där jag utöver att se de andra också hela tiden ser min egen bild.

Jättedistraherande! 

Inte för jag tycker att jag är ful i just ansiktet men jag har utvecklat BDD-problematik av andra skäl som omfattar hela mig. Även när enbart ansiktet syns. 

Tycker det är jättejobbigt med speglar, foton, film osv. Allt där jag syns! 

Hur känner ni inför foton och liknande? 

Verkar vara mest kvinnor i denna tråden, men skriver ändå för att jag på något vis ändå känner igen mig.

Blev mobbad i skolan - allra värst i mellanstadiet, och kallad ful och knäpp så ofta att jag verkligen trodde det var sant. Det blir som hjärntvätt.

Hela högstadiet, gymnasiet och en bra tid efter ingen flickvän. Försökte nog aldrig riktigt få någon heller, det var ju ingen idé eftersom jag var så ful i alla fall. Kände mig ensam och miserabel.

Inte ens när jag sedan gifte mig och fick barn, och min fru sa att jag var snygg, kunde jag riktigt tro på det. Sådana känslor sätter sig djupt.

Idag, 39 år gammal, känns det dock bättre även om jag kanske inte riktigt accepterat att jag inte är så ful som andra sa. Däremot har jag lärt mig att leva med mig själv, jag är den jag är och så är det ju faktiskt inte mer med det. 

Egentligen spelar det ju ingen roll om jag är snygg eller ful. Eller vad andra tycker och tänker om mig. Det hela har utvecklat sig till en sorts låt-gå-attityd generellt i livet.

Att komma till denna insikt är inte någon lätt process, sen spelar det nog ingen roll om man är kvinna eller man, men när man väl nått dit mår man väldigt mycket bättre. 

Att skönhetsoperera sig tror jag inte ett smack på. Felet är ju egentligen inte utseendet, utan i huvudet.

Lägg pengarna på en riktigt schysst psykolog istället för på plastikkirurgen, det kommer garanterat ge bättre utdelning!