Inbillad fulhet, BDD

Verkar vara mest kvinnor i denna tråden, men skriver ändå för att jag på något vis ändå känner igen mig.

Blev mobbad i skolan - allra värst i mellanstadiet, och kallad ful och knäpp så ofta att jag verkligen trodde det var sant. Det blir som hjärntvätt.
Hela högstadiet, gymnasiet och en bra tid efter ingen flickvän. Försökte nog aldrig riktigt få någon heller, det var ju ingen idé eftersom jag var så ful i alla fall. Kände mig ensam och miserabel.

Inte ens när jag sedan gifte mig och fick barn, och min fru sa att jag var snygg, kunde jag riktigt tro på det. Sådana känslor sätter sig djupt.

Idag, 39 år gammal, känns det dock bättre även om jag kanske inte riktigt accepterat att jag inte är så ful som andra sa. Däremot har jag lärt mig att leva med mig själv, jag är den jag är och så är det ju faktiskt inte mer med det. 

Egentligen spelar det ju ingen roll om jag är snygg eller ful. Eller vad andra tycker och tänker om mig. Det hela har utvecklat sig till en sorts låt-gå-attityd generellt i livet.

Att komma till denna insikt är inte någon lätt process, sen spelar det nog ingen roll om man är kvinna eller man, men när man väl nått dit mår man väldigt mycket bättre. 

Att skönhetsoperera sig tror jag inte ett smack på. Felet är ju egentligen inte utseendet, utan i huvudet.
Lägg pengarna på en riktigt schysst psykolog istället för på plastikkirurgen, det kommer garanterat ge bättre utdelning!

När konduktören på pendeltåget bara hälsar och man inte behöver visa månadskortet, då vet man att man sticker ut och är minnesvärd (eller i alla fall lätt att komma ihåg) - vilket händer mig hela tiden.

Klart det hade varit roligare att smälta in, men ingen idé att hänga läpp. Det tjänar liksom inget till.

Min teori, baserat på min egen upplevelse och iakttagelser, säger såhär: 

De som mobbar som barn har ett problem. Det kan vara problem hemma på något vis med exempelvis föräldrar som inte styr upp sina barn eller övergrepp. Det kan vara någon bokstavskombination. Det kan vara psykopati/sociopati. Etcetera - du fattar!

Dessa barnmobbare är otrevliga mot alla de stöter på. Vissa reagerar dock mer tacksamt än andra, som du och jag, det är dessa individer som blir mobboffer. 

Mobbaren trycker på alla knappar tills de hittar en som fungerar.
Du tänker sedan att det beror på din näsa, eller dina ögonlock (eller jag på mitt öga eftersom jag är enögd), men det är inte det som är orsaken till mobbningen - det är bara en svag punkt i dig som mobbaren hittat att utnyttja för att döva att han/hon själv mår dåligt.
Det gör det på inget sätt mer acceptabelt, men med den vetskapen kan du kanske till slut sluta trycka ner dig själv - varför fortsätta mobbarens gärning när mobbningen äntligen upphört?

När jag gick på gymnasiet och därmed hamnade i en annan klass än mitt plågoris (vi kan kalla honom X), hände det en morgon att jag i korridoren råkade höra X bästa vänner prata:
- Vart är X idag?
- Han är sjuk.
- Gud vad skönt, då slipper vi honom idag!

Så, slutsatsen är att din fråga "varför blev jag då mobbad?" är felställd, då den leder tillbaka till dig själv och inte till den verkliga orsaken, d.v.s. mobbaren. 

Om någon tittar mer på din kompis så betyder det inte per automatik heller att du är ful. Det finns fler grader på skalan än ful - snygg. Dessutom har lyckligtvis människor olika smak!

En annan sak att komma ihåg är att mobbningen påverkar våran personlighet, på ett sätt andra märker av. Jag vet att när jag var liten fanns det vuxna som undrade varför jag betedde mig så underligt. Såna som inte förstod. Det är ju också ett resultat av vad någon annan gjort mot en, inte ett fel i en själv - men man måste komma över det för att bli "normal" igen, vad nu "normal" är för nåt egentligen.

Det tar tid, men det går!