SinkSink skrev 2017-09-14 00:52:11 följande:
Tack för din input.
Mina dippar handlar inte om att jag vill diskutera vad han gjorde för två år sedan. Det handlar inte heller om att jag vill klanka ner på honom eller dra upp detaljer om vad som hände samt vilken dålig människa han är som var benägen till det han gjorde. Men det är klart att det är svårt för dig att veta som inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Visst håller jag med dig om att man får det man accepterar och det är väl lite därför som jag börjat reflektera över min tillvaro och framför allt den tillvaron jag skapar för mina barn. Jag har hittills "accepterat" det som varit för att vi trots allt har en historia tillsammans, gemensamma barn och han verkade genuin när han till en början sa att han skulle göra allt för att vi skulle jobba oss igenom det.
Mina dippar handlar till skillnad från ovan om att jag rätt ofta känner mig ensam. Detta för att min man spenderar större delen av sin tid med sin dator. Han ser sällan mig såsom jag ser honom. Jag tänker på honom och våra barn i allt som jag gör för att jag agerar efter att vi är en familj. Medan han fokuserar på sina behov och sina intressen. Jag sköter allt det praktiska och går smått in i väggen var och varannan vecka för att jag blir utmattad.
Framför allt handlar mina dippar om att alla de ord och löften han gav mig betyder mindre och mindre för varje dag. För varje löfte han gett har han agerat annorlunda. För varje ord han sagt har han visat att han egentligen tyckt annat. Och därmed har tilliten sjunkit. Det är svårt att till slut tro ord som man vet att 90% av fallen har de inte efterföljts.
"Du kan prata med mig" (Nej inte om det som hände för 2 år sedan utan att jag önskar mer tid, känner mig osedd, skulle vilja skapa mer spänning, ha avlastning, hjälp, umgänge med varandra osv osv, eller bara en dålig dag där man känner sig nere och lite ofin och behöver en kram eller komplimang) men sedan när man försöker så blir man kallad för många fula ord och att man är jobbig som ska prata känslor för det är så otroligt onödigt. Man behöver inte tänka, tycka eller känna så mycket utan "bara vara" vad det nu innebär.
Visst är jag en känslosam person men inte dramatisk. Passionerad är jag och jag känner många känslor men det gör ju att jag är kapabel till att ge honom den uppvaktning, uppmärksamhet, kärlek, empati, omsorg, omtanke, värme osv som han uppskattar. Utan mina känslor skulle ju inte de bitarna heller funnits.
Jag föreslår att du lär dig att fokusera dig på dina intressen själv. Jag är en kvinna och tycker att det är extremt jobbigt om min man förväntar sig att jag skall underhålla honnom en hel helg, han behöver mig, man kvävs av sådana krav, extremt jobbigt. Om man är tilsammans innebär det inte att man är skyldig sin partnär odelad uppmärksamhet!!! Jag har varit utsatt för sådana försök från min man o tycker att det var extremt jobbigt. Skyll dig själv om du gör allting i hemmet, det är bara sluta med det. Det verkar att du har orimliga krav, finner dig i saker som man inte skall finna sig i, tycker synd om dig själv. Inget vra alltså. Du får växa upp och leva så att du själv är nöjd med ditt liv utan att anklaga andra i att de inte gör dig lyckliga, extremt irriterande egenskap.
