Zwillinge86 skrev 2018-03-14 19:07:20 följande:
Tråkigt att ni fått avbryta. Att acceptera är ju en process som tar olika lång tid för olika personer, men för min del var det efter 3 misslyckade ivf:er och lika många missfall en lättnad att få göra ÄD. Men så kände jag inte när de först förde det på tal. Då sörjde jag att barnet inte skulle vara mitt genetiskt. Men å andra sidan kände jag typ lika dant när vi fick beskedet att vi behövde ivf; då sörjde jag att vi inte skulle lyckas under "romantiska" former. Konstigt nog verkar inget av det här rent känslomässigt ha påverkat min sambo. Själva behandlingarna och allt som hör dessa till har tagit hårt på honom stundvis, men att barnet kommer till via ivf eller med donerat ägg har inte bekymrat honom. Vi har resonerat som så att barnet ju enbart kommer till tack vare vår längtan och vårt kämpande, och nörd er gäller ÄD så får ju kvinnan bära barnet och det påverkar såklart gener till viss del. Kan tillägga att jag inte en enda dag sen jag fick min ÄD-som ägnat en tanke åt att han inte bär mina gener :)
Hoppas ni finner en ny väg att hitta styrka i och att ni snart lyckas via ÄD eller på annat sätt!
Vas gäller Vitanova har jag också varit i kontakt med dem till och från det senaste året och har bara gott att säga om kontakten med dem.
Tack för din input!
Jag vill ju inget hellre än att få ett barn - hur och av vem är oväsentligt - det kommer att vara mitt oavsett.
Precis som du säger man få ju bära det och vara med från noll.
Finns ju dessutom mycket forskning kring att man kan påverka det lilla livet i magen lite. Man skapar ju en miljö för det.
Jag hoppas att jag kan få sambon att inse hur viktigt detta är för mig.
Jag känner att det skulle vara mer hoppfullt att gå över till äd - vi får väl prata om det i lugn och ro i helgen.
