Zwillinge86 skrev 2018-11-30 20:46:29 följande:
Usch vad hemskt! Jag har en son via ÄD, född 2015 och jag har inte tvivlat en sekund sen jag fick honom. Han är min och bara min. Det är mitt blod svett och tårar som är anledningen till att han finns, inget barn kan vara mer efterlängtat än något som man behövt kämpa så mkt för. Jag kan också se att han utseendemässigt har drag från mig och när det kommer till beteende så är han en kopia av mig som liten. Det är inte bara miljö, det finns forskning om att barnet ändå påverkas av den bärande mammans gener.
Vi berättade direkt för våra närmsta att det var ÄD och de har aldrig uttryckt att de känner eller tänker nåt annorlunda pga av det. Dock valde jag när jag började gå ut med graviditeten offentligt att inte berätta om donationen, mest för att jag blev så trött på frågan om hur vi blivit gravida. Kände att nu när det äntligen ser ut att gå vägen så ska folks nyfikna och taktlösa frågor ändå få mig att känna mig onormal. Ville ju bara få njuta av min graviditet, och folk som inte har fertilitetsproblem behöver minsann inte redovisa hur deras barn blir till så jag totalvägrade att svara på dessa frågor.
Vi har däremot varit öppna mot sonen hela tiden. Han vet att han varit efterlängtad i flera år och att mammas ägg är gamla och att vi fått låna ägg för att få honom. Han har som treåring stenkoll på detta och det är inga konstigheter alls. Nu när en förskolepedagog var gravid så frågade han vilken doktor som stoppat in bebisen och om hon fått låna några ägg eller fiskar <3 Jag tänker att ju mer han pratar om det under sin uppväxt desto fler kommer få reda på hans bakgrund och det har jag inget problem med.
Barnmorskorna på förlossningen var fantastiska utifrån informationen att vi gjort ÄD. Däremot så blev min son allvarligt sjuk och då skulle vi som föräldrar lämna blodprov för att undersöka det genetiska varpå jag berättade jag att han kommit till via ÄD varpå vi var överens om att mina gener var oviktiga. Det störde mig dock att de pratade i termer av att jag inte var biologisk mamma, fick påpeka att jag faktiskt både burit och fött honom vilket för mig är högst biologiskt. Jag är däremot inte genetisk förälder.
Hoppas du kommer ur din kris och kan njuta av tillvaron. Din son hade inte varit här utan dig och det är det enda som betyder något, din kärlek till honom!
Vad härligt att läsa det du skrivit, vilken underbar liten kille som har koll på läget.<3 tror jag blev överrumplad av känslan och lite rädd för den för den dagen vi berättat för honom och han börjar prata att det är det ända som folk ska prata om och fokusera på...eller att de ska vara elaka mot honom. Bor i en liten ort utanför en störrenstad men här pratas det och är inget som hör till vanligheterna att man går utanför normen. Jag känner att han är min och kan som du säger se likheter (han har min knappnäsa tex) men i pvr8gt lika pappa. Blev överrumplad av att jag kände som jag jag gjorde med rädslan och vad folk ska säga (varför jag ens bryr mig vet jagvinte) hur berättade ni för er son?
