Hej
Är väldigt ny på denna platsen så ni får gärna guida mig lite
Jag är inte riktigt säker på hur jag ska göra men vill gärna ha kontakt med er därute.
Jag och min man är mitt uppe i processen för äggdonationa just nu.
Hör gärna av er så kan vi hjälpas åt med alla frågor och funderingar.
Berättar gärna vår historia och lyssnar gärna till eran om ni vill dela.
Hej
Glad att du svarade. Tack!
Jag är som sagt ganska ny här på denna platsen och egentligen överhuvudtaget på forum som detta. Lite spännande.
Ja du, var ska man börja. Det är en lång historia fyllt av både ilska och glädje, om än kortvarig sådan. Det som genomsyrar hela resan och gör fortfarande är den pressen och ständigt närvarande stressen som blir.
Jag och min man träffades sent i livet. Vi visste ganska snart att vi ville bilda familj tillsammans. Ingen av oss har sedan tidigare barn och min man har levt mestadels ensam, bortsett från något kortare förhållande.
Jag har två ganska långa förhållanden bakom mig och har givetvis haft tanken på att skaffa familj tidigare. Vi levde då, liksom många andra, att händer det så händer det. Men det blev aldrig några barn. Nu i efterhand kan jag ju se det på ett annat sätt, eftersom vi inte längre lever ihop.
När jag och min man träffades försökte vi ganska så snabbt att bli gravida. Vi tänkte inte så mycket på det i början. Jag var mest upprymd och glad för att det kändes så rätt med allting. Längtade efter en familj.
När drygt ett år gått och vi hade försökt att bli gravida började jag fundera. Läste allt jag kunde hitta om just gravid och varför inte gravid.
Vi tog kontakt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Skickade in en egenrimiss till fertilitetskliniken hos dom.
Landstinget betalar 3 IVF försök, bortsett från mediciner mm.
1:a försöket fick vi inte några ägg
2:a försöket fick vi ut två ägg, inget blev befruktat
3:e försöket blev ett ägg befruktat och insättning gjordes. Fick missfall efter 2 veckor.
Där och då tappade jag allt hopp och krafterna tog slut. Jag var som ett vrak. En liten bit av mig dog, just där och då.
Efter alla försök, slitas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, gjorde det omöjligt att fungera....fast jag måste ju kämpa. Jag åt, jobbade, fixade i hemmet, var glad utåt sett och försökte leva så normalt som det gick.
Eftyersom vi valt att endast berätta för föräldrar och till min syster fick vi hålla skenet uppe. Det var tufft! Att inte kunna släppa garden, visa att just nu orkar jag inte.
Jag och min man slutade fungera. Vi sörjde tillsammans men även på var sitt håll. På väldigt olika sätt. Jag vill uttrycka mig och visa att jag är ledsen, arg eller uppgiven. Min man är oftast tyst och visar inte alls mycket känslor.
Jag började läsa igen, slukade allt som hade med ofrivillig barnlöshet att göra. Funderade, tänkte, kände, frågade, ropade på hjälp!
Vi tog nog en paus ett tag, ville inte behöva tänka mer.
Adoption var nästa steg. Vi började den processen. Gick föräldrarkursen. Anmälde oss på kommunen. Gjorde utredning. Tog kontakt med AC
Men tanken om familj på vårt sätt släppte inte riktigt..... Konstigt sätt att beskriva det på men det var så det kändes. Vi ville få våran familj.
Det var faktiskt min man som började prata om ÄD i Finland. Först slog jag det ifrån mig men jag började läsa, tänka, känna, fundera, prata och på något sätt landa i alla känslor kring det. KOm till en punkt där både hjärta och hjärna sa JA. Ville känna med hela mitt allt att det var rätt beslut och försöka.
Vi tog kontakt med en klinik i Finland, Helsingfors.
Kön var inte lång så vi fick en tid ganska så snabbt.
Just nu väntar vi på att Finland skall ringa oss, det är dags för insättning om ca 1 vecka.
Under resans gång har det varit en känslomässig berg och dalbana. Allt i ett enda stort kaos! Uppgiven. Matt. Ledsen. Arg. Trött. Frustrerad. Verkligen hela registret. Har varit trött på att leva som en labb-råtta, ständigt under luppen för läkarnas ögon. Gynstolar och mediciner. Blodprover och analyser.
Någonstans vill jag se ett slut på allt. Skulle vi inte lyckas i Finland så känns det som att det är dags att "ge upp" och börja leva! För det har vi inte hunnit med under dessa år som gått. Vi har stått still och ständigt inväntat besked, provsvar, meddelanden. Ständigt påpassade av läkare. Vi har inte haft chans att andas och leva i nuet. Planera framtiden.... Vi har inte kunnat känna oss fria, om du förstår hur jag menar?
Saknade av att hitta någon att dela ilska och frustration med har varit tydlig och väldigt jobbig. Ingen som förstår eller vet hur det är. Ingen som KAN förstå. Ingen som varit i samma situation vet hur fruktansvärt det är.
Alla frågor, -När ska ni ha barn? Är du gravid eftersom du inte mår bra?
Ska du inte med på festen?
Fokus hanar oftast på kvinnan....
Hur har du/ni hanterat alla frågor och hur har ni valt att berätta eller inte berätta?
Som sagt, det känns bra att få "prata" med någon som vet hur det känns.
Tack för att du svarade och tack för att jag får vara en del av eran resa!
// Familj77
Det känns som att jag läser om mig själv. Jag sitter med tårar i ögonen för även om jag själv varit med om den berg- och dalbana som du beskriver så är det något helt annat att läsa någons ord och se hur mycket det tär, fysiskt, socialt och mentalt.
Vi träffades som unga, och har blivit vuxna tillsammans, jag var inte ens 20 när vi blev tillsammans (är 30 nu) och vi levde väl som alla andra med lite fest och lite vardag. Jag har alltid velat bli mamma och hade en dröm om att bli det tidigt, men jobb och studier kom först. Vi gifte oss och ett par år efter det började vi försöka, jag var då 26. Att det kunde ta lång tid visste vi, men att inte skulle gå alls hade jag inte en tanke på. Veckor blev till månader och sedan till år och för varje gång mensen kom bröt jag ihop, fullständigt. Jag har nog aldrig mått så dåligt som de första åren. Jag var ett fullständigt vrak. Att jag klarade att arbeta förstår jag inte så här i efterhand. Jag ringde sjukhuset efter ca 1,5 år, och vi fick komma ganska snabbt för utredning. Det visade inget onormalt , som för så många andra. Vi blev erbjudna IVF, som inte alls gick. Få ägg. Befruktade varje gång men de delade sig inte så bra, kvaliteten var urdålig. Det var faktiskt vår läkare på IVF-kliniken som sa att äggdonation kanske skulle kunna passa oss. Jag var också den som inte ville acceptera att det var vår lott. Det var ju inte så här det skulle vara...
Vi ställde oss i alla fall i kö, och jag fick ca. 1 år på mig att tänka, känna och komma till ro. Jag försökte hitta en mening med att det är så här det ska vara. Många existentiella frågor och inga svar. Varför skulle vi behöva gå igenom detta? Har jag haft ett sådant lätt och skyddat liv att detta är mitt straff?
Jag känner så väl igen mig i det kaos du beskriver. Att inte fungera. Att gå med ett konstgjort leende dagarna i ända för att sedan komma hem efter jobbet och bara krascha. Att inte vilja vara med på allt det roliga som händer, att inte ha ork eller vilja.
Från början sa vi inte något om detta till någon, sedan fick familjen och nära vänner veta. Nu har vi kommit så långt att om någon frågar så säger vi det rakt ut, "vi kan inte få barn". Om inte annat så blir folk tysta (varför man nu tycker att det är ens ensak att fråga sådana frågor). Min chef vet också, eftersom jag behöver vara borta ibland och några arbetskamrater.
Jag vet faktiskt inte hur vi hanterat detta. Jag är den som utåt bryter ihop och kraschar för att sedan resa mig. Min man håller allt inom sig och bryter ihop sakta. Vi har inte heller levt riktigt på flera år. Nära vänner har fått barn och jag har bara velat krypa in i en garderob och stanna där. Det har tärt på vårt förhållande, vi har glidit ifrån varandra ibland eftersom sorgen varit så stor, men vi har alltid hittat ett sätt att nå varandra igen.
Om 5 dagar är det insättning. Skrämmade och helt fantastiskt på samma gång. Jag är så tacksam till denna människa som gjort valet att dela med sig av sig själv för att vi ska få den familj vi längtat så efter.
Jag känner detsamma, att få ventilera med någon som kan förstå. Inte minst de "förbjudna" tankarna samt förståelsen hur det här kan uppta hela ens liv och existens. Tack själv för att du ville berätta. <3
Kul med lite liv i tråden såhär när vi närmar oss slutet på året! Jag ska imorgon ta nedregleringsspruta och efter blödning börja ta Femanest. Preliminärt ÄP för donatorn v.49, så om det stämmer blir det återföring bara några veckor senare än när jag blev gravid med sonen :) peppar peppar! Pendlar mellan att inte våga tro att det kommer funka igen, till att nästan ta för givet att det kommer att gå igen just för att vi lyckades på första ÄD-försöket senast....
Hur eller hur, så är tråden jättebra att bolla tankar i, precis som ni skriver, och jag bistår gärna mer mina erfarenheter av att få barn genom ÄD, så tveka inte att fråga! Det samma gäller immunproblematik, men där har UndrandeSökande mer färsk info att ge i ämnet än vad jag har.
Så spännande att det är på gång!
Man vet nästan inte hur man ska känna inför. Får man hoppas, eller blir känslan ännu värre om det inte går vägen? Vi har återföring imorgon och tampas just nu med dessa känslor.
Jag hoppas så att det fungerar för dig på första försöket den gång med ????
Hej jag hoppar på ????
Jag är 41 och har 2 barn sen innan, 18(!) & 14 år.
Vi har försökt i 1,5 år..... Gravid dec-16, missfall i mars -17.
Kollade äggreserv som var låg. Nu ska min syster donera ägg och behandlingen gör vi på Storkklinik i Köpenhamn.
Detta kommer förhoppningsvis ske om ca 3 veckor.... Spännande men så nervöst!!!!
Välkommen! Jag håller alla tummar och tår för att det ska gå bra!
Så, i förrgår fick vi tillbaka ett finfint ägg. Vilken skillnad det var att få se detta ägg jämfört med mina egna med skavda kanter och ojämna celler... Nu är det bara att vänta och se, det är ju såååå länge tills jag får testa, haha. Här har man gått i flera år och väntat och längtat och så känns 3 veckor som en evighet! Maken har strukit mig på magen och bestämt förklarat för det lilla embryot att stanna kvar där, vi får väl se om det gör någon skillnad
Familj77, tack, vi ska ta hand om oss och varandra. Ta långpromenader i skogen med hundarna och hitta på sånt som vi tycker om!
Tänker på dig/er också. Jag hoppas att allt kommer att gå bra 
Förstår dina funderingar. Alla känslor är tillåtna!
Hej allihopa !
Jag är en kvinna på 29 år som efter tre års försök fick diagnosen för tidigt klimakterie. Hela min värld rasades ville inte längre leva kände mig fruktansvärd okvinnlig och att jag inte dög längre.. fruktansvärd känsla. När jag först fick höra om äggdonation blev jag arg och tänkte aldrig i livet att jag skulle göra det. Efter en tid av paykologsamtal och accepterande att jag aldrig kommer få genetiska barn bestämde jag och min fina man som stått vid min sida hela vägen att genomgå en äggdonation här i Sthlm där vi bor. Första försöket misslyckades men andra försöket lyckades! Är nu gravid och väntar vårt första barn som kommer i början av december ! Idag känner jag fortfarande en sorg och kommee nog alltid att göra det men jag känner också en oerhört stor lycka då det är fantastiskt att vara gravid och jag är så tacksam att jag får den här möjligheten att bära mitt eget barn. Självklart kommer det bli svårt i framtiden då människor så lätt fastnar i vem barnet är likt men det är mitt barn även om det inte är så genetiskt så är det mitt biologiska barn som aldrig blivit till om inte jag funnits. Hoppas att ge er lite kärlek och styrka oavsett vad ni alla bestämmer er för gällande barn! Jag finns här om ni har frågor eller vill ha peppning. Kramar
Välkommen :) Tack för att du tog dig tid att berätta din historia. Känner igen mig i det du skriver. Så härligt att höra att det lyckades för er och att du idag känner en glädje i det (trots den livslånga sorgen som jag tror alla här inne kan känna mer eller mindre). Jag behövde få höra detta, tusen tack
Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn, eller kommer det i vågor? Är det överväldigande känslor eller finns det bara med som en påminnelse? Förlåt mina frågor men jag känner mig så rädd för att det ska ta över handen om vi lyckats nu.
Välkommen
Jag har så mycket frågor. Spännande att läsa din historia. Tror att vi är många som känner igen oss i de du beskriver. Tusen frågor men inga svar.
På Tisdag ska vi göra insättningen, nerverna hänger i en påse utanför kroppen. Vet inte vad jag ska våga hoppas på eller ska jag ens våga närma mig tanken på ett positivt resultat...?
Det har varit en lång resa för oss innan vi "valde" äggdonation. Man ställs inför många etiska, kännslomässiga och svåra tankar. Har läst allt jag kunnat finna och sökt efter svar. Pratat mycket och tillåtit mig att våga närma mig det som är jobbigast. Etiken kring det.
Ställer nog samma fråga som Mrs. W gjort nedan
Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn??
Jag tycker det är konstigt att det ska vara ett sådant tabu kring detta ämne. Det är så känsligt och i vissas ögon en "skam" att kvinnan inte kan bli gravid.
Jag önskar er all lycka till och fortsätter mer än gärna att följa denna tråden. Känns så skönt att det finns flera som känner, tänker och är som jag. Helt plötsligt känner man sig inte så ensam. TACK för att ni delar era tankar
Lycka till med återföringen imorgon! Det är okej att vara orolig och nervös. Ta det steg för steg och försök njuta av stunden. Jag vet att det inte är lätt men när jag fick se det lilla embryot på skärmen så blev jag lugnare. Tänkte att nu börjar vi här och ser var det tar oss. Läkaren skrev ut en ultraljudsbild på de två små vätskedropparna som syntes i livmoderhålan och jag är jättestolt över bilden, tänk om det är vårt framtida barn som ligger där.
Nu har jag ruvat i 6 dagar. Jag har mått jättekonstigt i helgen. Vet inte om det var för att jag ätit för mycket festmat (har haft födelsedagsfirande med familjen) eller om det är något annat. Så klart orolig när jag får mensvärk och känner mig illamående, som en klump i halsen, så snart efter återföringen. Samtidigt har jag en känsla att "jag vet att det fäste i fredags". Inget fysiskt som jag kan koppla ihop det med utan det var som att det bara sa "ping, nu har ägget fäst" i huvudet. Jättekonstig känsla och jag är rädd att jag hoppas för mycket och att det sedan går käpprätt åt skogen.
Väntan är rent ut sagt ett helvete. Har svårt att koncentrera mig på jobbet och går omkring i en bubbla känns det som.
Vi har inte berättat för familjen denna gång, förutom min syster, och har därför inte så många att bolla med utanför familjeliv. Tack för att ni finns!
Fick beskedet att inga ägg klarat sig till frysen. Herregud, då har vi ju bara detta försök, sedan kan vi inte göra något mer.
Just nu är jag så ledsen, så frustrerad och arg. Det blev inte bättre än med mina egna ägg, inget klarade långtidsodling där heller. Allt det hopp jag hade i början på veckan är nu bortblåst. Jag vet att det inte är kört än, jag har ju fått ett fint ägg insatt, men det blev så otroligt stressande nu.
Zwillinge - Jag tror det, så har jag förstått det i alla fall.
Åh Evis, så fantastiskt! Stort, stort grattis! Jag håller alla tummar.
Zwillinge, jag började med Lutinus på fredagen och hade återföring på måndagen.
Jag har mått så dåligt sen vi fick beskedet om att inga ägg kunde frysas, och när man mår dåligt tar man dåliga beslut. Jag har tjuvtestat, så himla dumt. Det var negativt idag på dag 13 efter återföring. Vi spontanshoppade en tv idag också, plus en Apple-tv. Sa jag att man tar dåliga beslut när man är ledsen? Försöker så att inte tänka på det men jag har nog aldrig varit så nervig. Testdag om en vecka och en dag, hoppas på att mensen håller sig borta!
Evis, hur många dagar efter återföring hade du testdag? Ser att du var på rd 7 den sjunde. Så vi borde ligga rätt lika i tid.
Jag hade återföring den 30:e oktober men har inte testdag förrän nästa måndag.
Jag är inne på dag 15. Jag mår bra fysiskt, men uselt psykiskt. Har haft molvärk sedan dag 6, 7. Den har inte försvunnit. Ingen blödning, inga ömma bröst, inget plus på stickan. Jag har testdag på dag 21. Undrar varför det är så olika på olika kliniker? Jag menar, om din klinik har testdag på dag 14, så borde jag ju fått ett plus nu om det gått vägen... jag tror inte att det gick den här gången. Vi får börja om igen... hur länge måste vi då stå i kö? Suck.
Jag hoppas att det går bra för er familj77. Håller all tummar <3
Så var den stora dagen här. Minus på testet. Jag känner mig så tom och väldigt, väldigt sorgsen. Fick som jag skrev veta förra veckan att inga ägg kunde frysförvaras så nu måste vi ställa oss i kö igen och vänta ytterligare några år. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Inget hopp, mest förtvivlan. Klarar inte av att jobba just nu. Nu hoppas jag för er som är kvar här <3
Familj77, jag blir så ledsen för er skull. Så här skulle det ju inte bli... Bra att du lyssnar på din kropp och vilar. Man måste få sörja ifred och det går inte när man är på jobbet. Jag pratar gärna <3
UndrandeSökande, vi har pratat om Riga, men ser inte hur vi ska ha råd med det tyvärr. Extra utredningar känns också långt borta, ekonomiskt sett. Vi har redan belånat oss och även om det känns som att man skulle kunna lägga ut hur mycket som helst för ett barn så behöver vi tänka på framtiden, hur den än ser ut. Hur hade ni andra råd?
Mrs W- Ja, tyvärr är det alltid en ekonomisk fråga om man har fertilitetsproblem. Vi gjorde missfallsutredning i Sverige som inte visade något, så vi hade inget val än att vända oss utomlands eftersom den hjälp vi behövde inte finns i Sverige.
Vi har tagit av sparade pengar, men vet att andra har tagit banklån, belånat bostaden eller fått ekonomisk hjälp av släktingar för att ha råd.
Har ni kvar några embryon i frysen?
Har du fått pröva några mediciner för att förbättra chanserna tex prednisolon för att lugna immunförsvaret från att stöta bort embryot? Det kan vara en orsak till varför man inte blir gravid. Det finns läkare i Sverige som kan hjälpa till med det tex Fertilitetplus i Stockholm.
Familj77, jag är på samma ruta som dig och kan förstå dina känslor. Det är förkrossande.
Pengar är så klart en stor del och har man inte pengar så att det räcker så blir det tufft. Vi har tagit av både sparade pengar och lånat, och nu börjar det sina i sparbössan.
Jag har sagt som det är till chefen och några av mina kollegor. Man springer hit och dit på läkarbesök och man är borta både en och två hela dagar, jag orkade helt enkelt inte bortförklara mig. Min chef är toppen och så även mina kollegor. Nu sa jag bara att jag måste var hemma, han förstod. Inga frågor.
När ni gjort ÄD utomlands, hur har ni fixat det med ledighet från jobbet? Jag menar, man kan ju bara vara borta så mycket innan folk börjar undra.
Vi har tagit ett beslut idag, jag och min man.
Vi har ställt oss på kö för en ny ÄD. Dom sista slantarna....hoppet om en familj
På Tisdag ska jag till min privata gynekologmottagning för att bli undersökt och gå igenom lite av det som hänt och vad vi kan förmedla till vår klinik som kanske kan göras annorlunda. Mediciner, undersökningar, prover mm mm
Vi vågar inte vara hoppfulla men måste ha modet att våga.
Det blir i Januari eller februari.
Hur man ska hålla huvudet högt fram tills dess vet jag inte. Känns som man är helt dränerad på energi, ork och känslor....
Ska jag orka arbeta? Möta människor?
Tänker mycket på er Mrs W
Ställde oss i ny kö idag. Ca. 2 års väntetid. Vi ska undersöka andra alternativ men detta är planen så länge.
Just nu känns det som att jag inte orkar mer. Ska sluta tidigt och vara med hundarna på eftermiddagen. Samla kraft och energi!