Förhållandet efter abort

Jag har aldrig själv gjort abort så jag kan inte helt och fullt sätta mig in i vad du känner men ger ett försök ändå då jag vet hur det är att må absolut bajs och pannkaka.

Har du pratat med pojkvännen om hur du känner? Att du har svårt att sluta tänka på det osv

Han kanske tänker på det också men alla syns det inte på utsidan att de mår dåligt, man kan vara lite av en skådespelare ibland. Allt ser bra ut utåt men inombords är det kaos.

Om du har pratat med honom, vad säger han?

Det kan vara idé att prata med nån professionell också, då detta gnagt dig en längre tid

Jag har pratat med honom och han säger mestadels att han inte kan förstå vad jag går igenom då han varken vill ha barn just nu eller ha gått i dom tankarna och sen säger han inte så mycket mer en att nika typ när jag förklarar hur jobbigt det hela är. Han vet om historien med mitt ex men har inte mycket att säga om det helre bara att han är orolig att jag ska göra slut över samma anledning som då. En gång när han va ute å drack kom han hem å grinade hysteriskt och sa att han va ledsen för aborten men sen dess vägrar han prata om det och verkar helt oberörd.

Jag har pratat mycket proffesionellt inte för den här gången men för förra aborten och ang min barnlängtan och har bara fått tillsvar att jag ska tänka framåt och att det är helt normalt i min ålder att känna så och att jag ska omge mig med andras barn tills vidare etc. Har varit hos många olika och alla säger ungefär detsamma.

Sen förstår jag vell att det inte är hela världen ur deras synfält, jag är ung kan planera barn sen osvosv men det hjälper mig inte alls att tänka så, för det gör ont och skapar ångest och jobbiga känslor nu. Inget är tröstande om att det kommer ett sen.

Och man skaffar ju inte barn bara för att heller..

Låter ju mest som han är rädd att "känna sina känslor" eller hur man ska säga?

Han känner inte att han måste vara "stark" för dig när han vet att du mår så dåligt över det? Tänkte om det var därför han lekte mussla och klämde ihop allt han orka..

Vafan.. har du sagt nå om att det inte går att tänka så just nu? Att det är ångest och sorg som präglar ditt liv för tillfället? För då oavsett orsak är det fruktansvärt svårt att överhuvud taget se en framtid.. hade nån sagt så till mig i en sån situation finns risken att jag hade skrattat och frågat "vilken framtid?" ...

Jag vet inte, det är svårt att veta då jag inte känner honom så väll, för det gör man inte efter så kort tid. Blir ju inte lättare om man inte pratar om det men det är svårt att tjata om det oxå.

Det är vell lite så det känns oxå, eller inte bara lite. Även om det är barn och det jag tänker på så är det ju fortfarande nästan en besatthet när det inte går att sluta tänka på och det påverkar ens liv. Så jag behöver ju hjälp att sluta tänka på det och komma över det på en lämplig nivå inte bara tro det blir bättre med tiden, för det har det ju bevisligen inte. Och jag har sagt det flera gånger, men det känns inte som dom tar det allvarlig alls. Jag ver ju vars all ångest ligger, jag vet vad det handlar om och att det är där. Vet oxå att jag inte dör av det men det känns ju olidligt att hantera. Tycker du kommer med väldigt kloka ord dock

Det lättaste är nog att fråga honom. Kanske känns lite udda att fråga om en sån sak men som sagt, ni har inte träffats så länge så jag skulle inte tycka det var en konstig fråga.

Fråga honom vad han tycker, han kanske är rädd att säga fel saker då han vet sen innan att du gått isär med en annan kille av denna anledningen. Eller så vet han helt enkelt inte vad han ska säga? Förklara att det är jobbigt för dig och att det inte blir bättre av att han håller sig själv från dig. Fråga om han inte förstår dig eller vad det är som gör att han inte riktigt kan närma sig dig i detta.

Tyvärr kanske det är svårt för honom att förstå dina känslor om han själv inte vill ha barn, men även om han inte har samma känslor som dig kanske han ändå kan förstå hur det är att ha ångesten och den biten?

Alltså att han kanske inte kan finnas där fullt och grina med dig över samma anledning men att han ändå kan finnas och stötta genom en svår tid.

Sånt anser jag är jävligt viktigt i ett förhållande, att man inte bara ska klara av det när allt är fint och soligt..

Dock kör vissa på metoden "pratar man inte finns det inte" ..

Sen psykvården i Sverige är ett kapitel för sig.. man får kämpa sig fram med näbbar och klor för att överhuvudtaget få en telefontid.. det är sinnessjukt. Det du kan göra där är att kontakta dem igen och verkligen INGÅENDE förklara att du behöver hjälp och varför. Förklara att ditt liv blir som på "hold" för du sitter fast i detta och behöver komma ur det för att det överhuvudtaget ska vara någon tröst att det finns "senare" för att det redan nu är ohållbart.

Har du några hobbies du kan hålla på med? Jobb? Det kan vara riktigt bra när man grubblar, hjärnan kopplar om till något annat en stund. Ibland kanske det bara är för en kort stund men den korta stunden kan vara fruktansvärt värt det!

Ett annat tips är att skriva dagbok, det har jag gjort till och från i många år. Om inte annat för att kunna "kräkas ur mig" alla hjärnspöken utan att behöva känna att jag belastar och tjatar på andra. Kan vara trögt i början att börja skriva för man får känslan av "jaha.. nu då...?" Men det blir lättare med tiden.

Gör en plan för dig själv för när i livet du tänker att det faltiskt skulle vara lägligt med ett barn. Nu har du trots din barnlängtan ändå valt att göra abort två gånger så jag antar att du har några mer eller mindre uttalade måsten som inte är uppfyllta. Sätt dem på pränt för dig själv. Förhållande i minst två år? Examen? Fast jobb? 300 000 på sparkontot? Försök göra en så specifik lista som möjligt. Sen kan du börja kanslisera din energi på att uppfylla alla dina punkter istället för att älta de graviditeter du har valt bort. Livet kan förstås ta helt andra vägar i framtiden men när man mår dåligt kan det kännas skönt att ha en plan att förhålla sig till.

Om du blir gravid nu så är dina aborter helt onödiga. Då har aborterna inte gjort någon nytta för någon. Barnet kommer växa upp under samma dåliga förutsättningar som du ville skydda de aborterade fostrena från.

Om du däremot väntar tills du kan erbjuda ett barn en stabil uppväxt med en villig och längtande pappa, en vuxen mamma, föräldrar som har en flerårig och stabil relation i ryggen och allt materiellt/ekonomiskt som krävs så blir situationen annorlunda. Då har du gjort aborterna för att du ville ge dina framtida barn den bästa uppväxten. Då har du gjort osjälviska val för dina barns skull.

Lägg din energi och längtan på att ge dina framtida barn den bästa möjliga grunden. Plugga, jobba, spara pengar, arbeta på förhållandet och se till att din partner är den bästa pappan och partnern du kan hitta :)

Känner igen mig så.. det gick faktiskt inte över förrän jag fick barn, då ca 3 år efter aborten. Mådde skit tills dess och det var nära att ta slut mellan oss. Ta upp det med din partner och fråga rakt ut när han vill ha barn och säg att du ångrar dig och vill ha barn nu. Säger han att han vill vänta 10 år så gå vidare och bilda familj med någon annan.

Jag känner igen mig till viss del. Hade varit ihop med min kille i ett år när jag blev gravid, oplanerat. För han var abort självklart och jag velade fram och tillbaka och jag mådde sjukt dåligt efteråt, gick till psykolog, slutade äta, blev deppigare och deppigare. Nu åtta månader senare har jag fått distans till det hela och faktiskt insett att mitt liv inte hade blivit bättre om vi hade behållt barnet, tvärt om hade det nog blivit kaos. Sen så vart det skiiiiitjobbigt att gå igenom och vill aldrig goöra om det. 

Både jag och min sambo vill ha barn men vill ha uppnått vissa saker innan som att komma lite högre i karriären, köpa hus, gifta oss osv. Jag längtar efter barn men njuter  samtidigt av livet som jag och min sambo har tillsammans nu, det är bara att inse att man inte kommer ha lika mycket frihet när man får barn.

Försök att planera framåt med din kille, vill han ha barn i framtiden? Isf, hur kan ni bygga upp det bästa livet tills dess. Du är 21 år, vill du inte plugga, jobba, resa? Eller är barn det enda du vill ha?