Kan inte bli kär men kan älska
Mitt problem är att jag inte kan bli kär. Jag kan bli attraherad, jag kan tycka om och jag kan till och med älska en annan människa.Men när jag älskar så är det mer på ett annat plan. Mer att jag älskar människan som person än att jag är kär i henne. Jag kan liksom inte fullt acceptera en annan som min.
Jag har haft flera långa relationer där jag känt attraktion och älskat människan och respekterat henne. Men jag har aldrig känt att jag vill ha henne till varje pris. Jag har inte känt att jag inte skulle kunna vara utan henne helt. Jag har aldrig sett på henne och tänkt att den här människan vill jag vara med varje dag tills jag dör. Utan jag känner mig på något sätt ensam i relationen. Att jag är avundsjuk på hennes känslor till mig. Att jag också vill känna så mycket.
Men jag har aldrig känt så. Inte för någon. Och jag blir bara rädd när jag blir attraherad av någon. I början är det spännande, men rätt snart märker jag att jag inte blir kär på riktigt. Men jag kan tycka om och efter ett tag kanske jag tom älskar henne. Men det räcker inte. För om vi kommer för nära så längtar jag bort, behöver få vara ensam. Men om vi varit borta från varandra ett par dagar saknar jag henne och sedan kan jag närma mig igen. Men detta funkar ju inte i en relation. Själklart inte. Fast egentligen vill jag ju den tryggheten. Att få leva nära någon och kunna anförtro mig och känna att jag alltid har någon vid min sida.
Och jag tror det är detsamma i vänskapsrelationer. Det funkar bara om jag träffar människan lite lagom. Det funkar inte om vi ses för ofta. Då blir jag tom och har inget att ge tillslut.
Så till den klassiska frågan. Vad är det för fel på mig?