NÄR är det rätt tid i livet att skaffa barn?

Det finns aldrig "rätt tid". Men eftersom man växer in i det hela under 9 månader så brukar det kännas rätt när man väl är gravid :). Ni är ju stabila så mer rätt än så här blir det ju knappast :)

Utbildning, parförhållande, jobb och bostad.
Det som återstår innan ni skaffar barn är enligt mig
Prata om uppfostran, religion. kost.....
prata om föräldraledighet
och vilka förväntningar ni har på varandra och familjelivet.

Sedan blir alt inte som man tänkt ändå men det underlättar om man har en plan.

Jag håller med anonym här ovan. Rent praktiskt verkar ni redan ha tänkt på det mesta och ha det som krävs. Det enda du inte nämner är vad ni pratat om angående detta inom relationen, era värderingar och framtidsplaner. Jag har flera vänner som varit tillsammans med sina partners i några år, skaffat barn och vipps efteråt så visar det sig exempelvis att hon tagit för givet att han ska ta halva föräldraledigheten och från och med att de skaffade barn börja lämna jobbet kl 17, medan han tagit för givet att hon tar i princip hela ledigheten (han tar ut nån månad i samband med någon semester typ) och att hon ska sköta majoriteten av hämtningar/lämningar medan han siktar uppåt i karriären och kommer hem kl 19, lagom till att hon redan hämtat, lagat mat, badat, läst saga och nattat barn. Eller att han tar för givet att han kan fortsätta hänga med grabbarna på helgen som förut, medan hon tagit för givet att han kommer att dra ner på alkohol-aktiviteter. Ungefär. Alltså att man inte pratat igenom vilka tankar man har kring hur livet förändras. Sen är det klart att man inte kan planera allt, men det verkar vara vanligt att det blir väldigt stora konflikter kring saker som man faktiskt hade kunnat prata igenom innan.

Och en liten brasklapp: man kan inte planera barn överhuvudtaget, egentligen. Eller, alla kan inte det, i alla fall. Jag och min kille gjorde allt enligt konstens alla regler och när tiden väl var kommen för snart ett år sen, så blev det ingen graviditet. Det har snart gått ett år och vi har fått tid för utredning. Det var ju inte alls vad vi hade planerat för. Nu är det bara 1/10 eller nåt som drabbas av detta så det är såklart ingenting att oroa sig för på förhand, men bara som ett exempel på att allt sällan går enligt plan trots att man planerar. Däremot tror jag att det var bra att vi planerade så noga ändå. Nu är vi väldigt trygga i att båda vill detta, vi har ingenting att oroa oss för när det kommer till bostad/ekonomi osv och vi har pengar att lägga på privat IVF om det skulle vara så. Vi har råd med att jag kan bli sjukskriven om det krävs nån behandling osv. Vi är överens om att båda är lika delaktiga och kommer att delta vid läkarbesök osv. Så jag tycker nog att vår ekonomiska förberedelse och vår "mentala" förberedelse (prata ihop sig om värderingar osv) har hjälpt oss trots att barnet hittills har uteblivit :)

Lycka till! 

Så tycker jag också.

Den rätta tiden kommer aldrig. Ni har allt ni behöver för att kunna ta hand om ett barn. Antingen kör ni eller så fortsätter ni att vänta på rätt tidpunkt. (Som inte kommer komma ;)).

Som många här inne skrivit finns ingen rätt tid. Har man otur tar det flera år att få barn när man väl bestämt sig. Har även fått inse att barn inte går att planera (vi har försökt i 14mån).

Tack för alla svar och tankar kring det hela! Det känns redan mycket bättre.

Kan lägga till som någon frågade om att jag och min sambo har pratat mycket om våra värderingar som är väldigt lika varandras, ingen av oss tillhör någon särskild religion och gällande föräldrarledigheten vill jag vara hemma det första året och sedan vill han vara hemma i minst 6 mån. :) Sedan vill båda gå mer i tid när barnet börjar dagis. Vi tänker oss gemensam ekonomi när den ena föräldern är hemma (inget vi har nu när vi tjänar lika mycket båda två, vi delar ju ändå på alla gemensamma kostnader).

Gå ner, inte mer, i tid. :) Svårt att skriva från mobilen.

Vänta väl? Tills det känns helt rätt och du inte nojjar längre.

Kanske en liten dum fråga men räcker det att man bor i en 2:a? Eller "måste" man bo i en 3:a från början?

Det finns ingen rätt tid enligt mig. Kommer alltid finnas såna där tankar, större boende, resa, plugga, spara, tid osv...

Jag anser att rätt tid kommer! Men att så många har bråttom och inte vill vänta in rätt tid. ( det är väl därför det finns så otroligt mycket separationer bland yngre föräldrar)

Rätt tid är när båda Verkligen vill och känner sig 110 % redo för ett barn. Att ha många års förhållande i ryggen, bra bostad, jobb och sparande i ryggen hjälper en att bli redo.

Ni har varit tillsammans en förhållandevis kort tid. Speciellt i er ålder där mycket händer i huvudet, i karriären osv. Även för någon som är lite äldre så känns 3 år som kort tid innan barn. I min värld så är det då man kanske börjar planera bröllop eller köper bostad ihop. Sen kommer funderingar på barn några år senare. Men samtidigt så har det alltid varit viktigt för mig och mina vänner att ge våra barn en trygg kärnfamilj så man är kanske extra försiktig i min umgängeskrets ;).

När vi skaffade barn så hade vi allt klart. Då kom det plötsligt en tid då det kändes så rätt! Vi hade allt för att kunna ge ett barn den uppväxten vi ville och då blev vi lugna och trygga i våra barnplaner.

Man måste ingenting. Ni kan bo i en etta :)

Men vi hade barn som sov bäst i eget rum. Dom vaknade hela tiden när vi delade sovrum. Många som bor i liten lägenhet med barn har leksaker, vagn, blöjor, babyskydd, kläder osv. ÖVERALLT. Jag hade blivit tokig av att gå och lägga mig och sova eller bjuda hem vänner i ett sånt kaos. Det är underbart att ha ett eget rum att förvara allt i :)

Vi har ett hus på drygt 200 m2 - men leksaker har en tendens att få fötter...

Haha! Jo men då kan man städa undan det varje kväll. Vi har lyckligtvis lyckats hålla ungarnas leksaker i deras sovrum och lekrum????

När längtan efter barn är starkare än rädslan över föräldraansvaret