Ensamma gravida som föder 2018

En kompis till mig sa att "man måste fråga sig själv om man kan göra det ensam även om man är två" Man har ju ingen aning om hur det blir och även om jag självklart hellre hade velat uppleva det med en förväntansfull blivande pappa, så har jag sett tillräckligt många relationer som är instagram-perfekta ( men inte så bra i verkligheten ) för att känna mig trygg i att livet kan vara ännu svårare om man är två.

Jag känner som du emellanåt och även om jag kan tänka att det är lika mycket han som har satt mig/oss i den här sitsen så är det ju inte han som har ett barn som växer i sig och var tvungen att fatta ett svårt beslut. Jag tänker också att glädjen i att få ett barn kommer att vara stor, men lika stor är nog sorgen i vetskapen om att man har satt ett barn till världen som man inte vill ta ansvar för. Den kommer, förr eller senare.

Jag tänker att det kommer att komma och gå under resten av ...ens liv. Vi är ju inte mer än människor. Här är det ett virrvarr av känslor, bra för det mesta, jätteledsen ibland, ibland saknar jag honom, ibland är jag arg för att han försvann när jag sa att jag var gravid efter att han lovat att han inte skulle göra det.. ibland arg för att vi alltid hade fantastiskt sex och att det försvann med honom.

Att jag är en kass människa som valt att behålla ett barn mot någons vilja och att det är fruktansvärt för att barnet ev växer upp utan pappa, det har jag nog lyckats släppa faktiskt. Nu är det ju som det är, det finns ingen återvändo och det gagnar varken mig eller barnet att jag ska känna så. Varken nu eller sen. Det finns så många andra som har åsikter om våra val så jag tänker att det får räcka. ;) En av mina närmsta vänner (...) sa bland annat "ja om du kan leva med det på ditt samvete så..." när jag fortfarande rannsakade mig själv tidigt i graviditeten. Blev jätteledsen, det lät ju som om jag skulle ta någons liv, typ. Tror det var efter det jag tänkte att jag kommer att möta det där flera gånger om och att det fick vara nog med att anklaga mig själv ovanpå det.

Och igen - man är två om att ha oskyddat sex. Delat ansvar och delade skyldigheter. Om man blir oense så är det kvinnans slutgiltiga beslut och det kan så klart tyckas orättvist, men då får man se till att skydda sig som man. Gällande barnet så finns det andra manliga förebilder och det finns inga garantier för att man får en bra pappa bara för att föräldrarna lever i en relation eller att man inte blir helt uppfuckad.

Det blev ett långt inlägg från åsiktsmaskinen här :) Jag kan ju inte veta exakt hur du tänker och känner, men vet hur jag har känt samt tänkt, så försöker bara dela med mig av mitt resonemang.

Stor kram!!