Jeex skrev 2018-04-15 14:27:33 följande:
Vilken resa du har gjort och starkt av dig att du har fortsatt kämpa. Och vad härligt för dig att allt gick vägen tillslut :)
Just nu är all kämparglöd borta då jag klart och tydligt igår fick höra hur fel jag betedde mig.
Tycker att du ska försöka skaka av dig vad de andra säger!
När jag försökte efter missfallen var det många otrevliga känslor; sorg, desperation (skulle det någonsin bli ett barn?), stress, bitterhet etc...
Vi hade bestämt ett pojknamn redan innan jag blev gravid första gången 2015. Sen blev det missfall och en kusin på sambons sida blev gravid och hennes graviditet fortsatte och de döpte sin son till "vårt" namn.
Det var absolut inget fel av dem, de visste varken att jag fått missfall eller att vi bestämt det namnet...
Men det var oerhört jobbigt när de fick sin bebis en månad efter att vi skulle fått, och "tog" vårt namn.
Hade svårt för att träffa dem, de hade inte gjort något som helst fel, men jag undvek dem ändå... Orkade inte..
Kände flera gånger under resan och alla fruktlösa försök att "nu ger jag upp"...
Har blivit lite mer ödmjuk inför detta att skaffa barn, känner jag.
Sambon berättar glatt för folk att vi ska "skaffa en till", medan jag tänker mer att det är inte vara att "skaffa".
Har vi tur blir vi gravida ännu en gång, har vi tur så blir det inte missfall, och har vi tur så föds barnet friskt.
Tar inte saker för givet längre...
