Tjejen otrogen, 2 ggr.

Hej,

Jag sitter, efter nästan 10 år tillsammans med min sambo, vid köksbordet och skriver på familjeliv.se. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här. Dock har jag läst en del trådar och ser att det verkar vara en del vettiga svar att få.

Vi är en familj på 4. Jag, hon och 2 barn.

Hon har varit otrogen mot mig, eller oss(?), 2 gånger. Första gången var efter man kommit förbi förälskelsen, köpt hus och kommit in i vardagslivet. Hon ville ha barn. Jag sa att jag ville vänta. Jag tvivlade på min egen förmåga som far. Jag förstod att hon ville ha barn men jag ville helt enkelt vänta. Direkt efter det blev det dåligt. Jag märkte hur fokus ändrades och vi gled kanske i från varandra? En utekväll dyker det upp en gammal bekant till henne. Barndomsvän. Hög som ett hus och betedde sig illa. Men min sambo var glad för att se honom och menade att han skulle bli med resten av kvällen. Hon tyckte han och jag skulle bekanta oss med varandra och bli buddies pga deras historia. Hon har alltid haft många vänner som är män så det var inte helt onaturligt att han blev med. Dock spenderade hon hela sin kväll vid hans sida. Han fortsatte och vara stökig och jag räddade fanskapet vid pissoaren från att få stryk från några somm uppenbarligen reagerade negativt på hans beteende. Han följde till och med oss hem för att han var så "full" och behövde en plats att sova. Jag somnade och de blev sittandes i soffan.

Senare visade det sig att de skulle fika tillsammans och jag sa att jag kunde hänga med. "Kan inte jag få fika med mina vänner på tu man hand?" -frågade hon. Jo, det kan man väl?

Till slut kom jag på de. Naiv och dum är man. Hon hade varit hos honom flertalet gånger och "din doft är fortfarande kvar i lägenheten" stod det i ett sms.

Världen rasade. Här kommer det sjuka. Hon visade ingen ånger. Hon sa inget i princip. Jag upplevde att hon ville ut. Jag kämpade för att få det att fungera.

Livet gick vidare. Hon hoppade av p-pillerna och menade att om jag skulle ha sex med henne så fick jag antingen hoppa av i svängen eller helt enkelt inte ha sex med henne överhuvudtaget. För hon mådde dåligt av p-piller. Vi fick barn.

Ett par år senare var den glädjemaximeringen borta. Nu skulle hon självförverkliga sig själv. Vad ska jag inte gå in på men det handlade om en en viss tidsperiod som skulle sätta familjen under stor press. Hon skulle vara borta från oss, flera månader. Innan hon for var jag negativ för jag var inte enig i saken men ville samtidigt stötta henne. Hon for och jag jobbade med att få vardagen att gå ihop. Ungarna behövde mig mer än någonsin då de saknade sin mamma. Vi bet ihop och tog oss genom det.

Hon kom hem. Hurra! Jag förstod direkt att något var fel. Det var det också. Hon tvivlade på oss. Hade vi något gemensamt längre? Jag jobbade på i all iver med att försöka övertyga henne om att vi var vi och att vi hade det vi hade. Köpte buketter, klippte ihop bildkollage av vår historia och gjorde en jävla grej av vår årsdag. Men utan någon vidare reaktion.

Mobiltelefon. Detta helvetets verktyg. Hon var besatt av sin mobiltelefon. Satt konstant med den och oftast så att ingen så vad hon gjorde.

Vi hade spenderat en helg tillsammans med släkten och den äldsta dottern skulle köras till en annan del av släkten. När det bara var hon och jag i bilen så frågade jag henne om hon tyckte mamma var konstig? -Nej, svarade hon. Jag tror inte mamma tycker om mig längre svarade jag. Ungen brast ut i gråt och menade på att hon inte ville att jag skulle flytta. Jag, min idiot, hade precis använt min egen dotter som terapeut! Jag tog tag i situationen igen och sa att det var dumt av mig och "du vet ju hur mamma och jag kan bråka ibland, detta löser sig. Vi ska alltid vara tillsammans. Ha nu en fin helg hos släkten så kommer du hem till oss sen så fortsätter vi med vår semester". Hon lugnade sig och när jag såg att leendet var tillbaka så kändes det bra att kunna lämna av henne.

Dagen efter tar en gift, småbarnsmor kontakt med mig. "Vet du vad som pågår mellan din tjej och min man?"

Under den tuffaste perioden i familjens historia har hon haft ett förhållande med en gift man. Tjejen som kontaktade mig hade gått genom sin mans telefon och nu skickade hon över screenshots. Det var konversationer mellan min tjej och hennes man. Småbarnsföräldrar at it's finest!

Tjejen hade tagit kontakt med henne för att få henne till att sluta kontakta mannen av den enkla anledningen att de hade en liten son ihop och de var tvungna till att få det att fungera. Av det jag hade läst så var det min tjej som pushade på och som verkligen ville något. Hon skrev i princip "Knulla mig!" i var annat meddelande, tjatade på honom om att mötas och var den som försökte få det till.

När tjejen ber min tjej om att sluta prata med honom så accepterar hon först. Förmodligen ovetandes om att jag inte vet något. Så fort hon får reda på att jag vet något så exploderar hon och attackerar den andra tjejen verbalt. "Du har förstört mitt liv, mitt och mina barns liv".

Min värld rasar. Hon ringer mig just då angående något annat. Hon märker att det är något. Jag svarar "Det vet du allt om". Hon spelar dum. Jag förklarar allt, alla bevis, den andra tjejen. Allt. Förklaring: Vi gjorde det för att rädda hans förhållande.

Det stormar. Hon visar lite ånger. Skyller på mig. Du blir aldrig färdig med inredningen i garaget. Du köper sällan dem där små presenterna. Du tar för sällan initiativ till att möta gemensamma vänner. Du skriver för få sms med smileys och hjärtan. Smileys...och...hjärtan.

Jag ställer denna gången ultimatum. Parterapi och hon i terapi på egen hand. Ok, efter sommaren.

Under sommaren ligger sviket där. Ilskan är grotesk. Allt människan säger är för fan tändvätska. Jag ser mina barn och tänker att jag måste håll fortet. Men oron blir olidlig. Jag kollar hennes ipad. Kontakt med killen igen. Helt oskyldigt men fortfarande kontakt. Packar mitt pick och pack och drar. 5 dagar med 2332 sms följer. Inget biter. Till slut kommer orden: Jag förstår vad jag gjort...

Äntligen kände jag att jag nått fram. Vi startar parterapi och jag väljer att gå till psykolog själv för min självkänsla existerar inte längre. Vi hade vår sista timme i fredags. Terapeuten frågade om vi önskade något mer. Jag kände att vi nu hade verktyg att använda, hållningar på rätt plats och en genuin önskan om att vilja varandra väl. Fullständig ärlighet måste föreligga. Min tjej var enig.

På lördagen sa hon, "På måndag måste jag inom shoppingscentret innan jag kommer hem. Jag ska köpa en sådan flaska och en sådan hudkräm. Det måste jag ha för dessa är slut. Det tar 25 minuter. Jag är hemma 16.45." Jag anade ugglor i mossen. Behöver man verkligen beskriva sin tur på shoppingcentret så genomgående?

Tog en liten titt på ipaden igen. Botoxtimme.

Slutord: En timme hos mirakeldoktorn är oskyldigt men det är fortfarande en lögn. För det andra. Botox är jag inget fan av och det vet hon. För mig är det osäkerhetskemi sprutat in i fettlagret samtidigt som det är dyrt. I min lilla värld trodde jag nu att vi efter allt jävla piss skulle sluta leva i vår egna hemliga lilla osäkra värld. Hennes reaktion: Att jag övervaktat henne och att hon måste få ha något privat. Tårar och skrik. Jag har svikit henne...

Jag är en stark man som står vid hennes sida. Jag är välutbildad, tjänar bra, händig, har kontakt med min känslor, pratar känslor, hängiven pappa och en god vän. Vad mer kan hon önska?

Det jag har berättat här över en min sanning, kortfattat. Vad ser ni? Vad menar ni?

Anonym (M)

Äldre 16 Oct 23:01

#1

Ni har ju otroligt många problem, som jag helt ärligt inte ser hur ni kan lösa. Otroheten är såklart ett enormt problem i sig, men er relation verkar dysfunktionell på andra vis också. Brukar inte vara den som skriver "lämna" direkt i relationstrådar, men helt ärligt. Vad väntar du på? Hon behandlar dig inte som en livspartner, inte som en värdefull förälder till sina barn, inte som en vän - inte ens tillräckligt bra som en rumskompis. Tycker du borde lämna utifrån vad du berättat här.

Också, ge fan i att prata av dig med barnen. Tror du insett redan att det var fel, men lägg ingenting av detta på dem. Sök hellre egen person att prata med.

Men som sagt, lämna. Finns inget annat.

Anonym (eva)

Äldre 16 Oct 23:05

#2

Jag får intrycket att hon har ett enormt bekräftelsebehov, samtidigt som hon tar dig fullständigt för given. Vad är det egentligen som får dig att stanna hos henne? (förutom barnen då kanske ...?). Själv skulle jag aldrig orka denna ständiga brist på tillit till min partner. Visst kan det hända ett misstag en gång. Men inte två. Och dessutom verkar hon inte alltför ångerfull heller.
Enda gången hon verkade fatta budskapet, var när du faktiskt lämnade henne ett tag.

Hur är er relation annars, när hon inte jobbar på sin attraktionskraft? Har ni roligt tillsammans? Har ni en bra kommunikation? Är hon rätt kvinna för dig i andra avseenden? Eller är det bara enklast att rulla på med familjelivet så länge barnen bor hemma?

Trevlig man

Äldre 16 Oct 23:21

#3

Kort och koncist.... DUMPA... RUN TO THE HILLS

Anonym (kört)

Äldre 16 Oct 23:34

#4

Håller med andra som skrivit. En otrohet behöver inte alltid betyda slutet, men i ert fall är det kört, det finns liksom ingenting att bygga på, ingen kärlek , ingen respekt, ingenting, hon behandlar dig inte ens som man skulle behandlat en bekant, med normal mänsklig värdighet, Hon behandlar dig som gårdagens sopor TS.

Lägg ner det där, du har redan försökt, det går inte alltid att rädda ett förhållande, ibland är det bättre att inse att det är slut och gå vidare. Livet slutar inte för det, det finns fler människor på jorden. Du fattar inte det nu, men du kommer göra det bara du ger det en chans.

Anonym (Hej)

Äldre 17 Oct 00:40

#5

Men ... vad gör du ff kvar? Det där är ju förnedrande till den grad att jag mår dåligt för din skull. Hur kan du låta någon behandla dig så och vara kvar?? Du skriver att du är en stark man.. ja kanske på ett sätt, men på ett annat sätt inte. För vad är det för starkt med att låta sig bli trampad på till den grad att man slutligen blir så pressad av allt att man råkar avslöja sina tankar för sin dotter? En person med självrespekt och värde för sig själv hade aldrig varit kvar i det där. Hon leker med dig och ska jag vara ärlig tror jag innerst inne inte hon bryr sig så mycket om du är kvar eller inte. Hon kör ju redan sitt race. Ha respekten för dig själv och bryt upp förhållandet. Eller stanna kvar och lev i det men då ska du inte klaga (eller stalka eller kolla genom telefoner eller avreagera/prata ut högt i dina barns närvaro mm) för från och med nu vet du fullt ut vem det är du lever med. Valet är ditt.

Dilation

Äldre 17 Oct 07:43

#6

Skaffa dig själv nån och knulla.

Så hon får samma meducin

MR Human

Äldre 17 Oct 07:47

#7

Jag ser ännu en snäll man! Pålitlig och full med empati som vill göra allt för sin familj. En kille som alla tjejer säger att dom vill ha i sitt liv.
Sen när dom får det så betyder det inget längre. Du är helt och hållet tagen för given. Du har blivit sviken så många gånger men du stannar trots det kvar. Du stannar kvar för att du vill tro att hon är annorlunda trots att du vet vad hon är.
Hon är som ett virus. Nån som angriper något friskt och manipulerar och förstör det och får det att angripa sig själv. Du har blivit medberoende i hennes galenskap. Jag var som du en gång. Jag visste att det var lögner jag fick men var så rädd så jag istället anklagade mig själv för att vara svag.

Det jobbigaste som finns är kampen om vad hjärnan säger åt dig att göra och vad hjärtat känner.

Din kvinna är vad jag läser grymmare än vad min fru var, mycket värre men jag tvivlar inte på att vem som helst kan hamna i ditt läge om en empatilös självisk kvinna märker att hon kan göra vad som helst utan att det får några konsekvenser.

Jag är ledsen att säga det, men idag är du en åsna! Det kommer aldrig att bli nån skillnad om du inte sätter ned foten och är ärlig mot dig själv och tar dig ut ur det här. Det hon gör ar psykiskt misshandel. Hon förnedrar och kränker dig. Hoppas du inser det för dig själv. Du är värd så mycket mer än det här.

Studentpappa

Äldre 17 Oct 08:13

#8

Jag tror din sambo är en av få kvinnor som ingen skulle reagera på om du slog på käften.

Hel ärligt sluta ta skit nu även om du vill hålla ihop för barnen, så gör du bäst i att gå vidare.

Träna hårt, Ät bra, Dö ändå

annabellelee

Äldre 17 Oct 08:24

#9

Du beskriver dig själv som ett absolut offrer tex- hon slutade med p-piller och det blev barn. Hört talas om kondom?

Det var bara ett exempel. Hon gör något, du reagerar på det. Du är ett passivt offer för hennes handlingar.

Ta en aktiv roll i ert förhållande och bestäm vad DU vill göra. Vänta inte på hennes nästa drag .

FHP

Äldre 17 Oct 08:53

#10

Fint med svar! Det tackar jag för.

Man funderar ju mycket på varför man väljer att stanna. Jag tror det handlar mest om att få det att fungera. Min största mardröm är att bryta upp familjen. Jag kommer själv från en familj som bröt upp och även om det hände tidigt så känner jag på det än idag. Vårt liv tillsammans fungerar. Barnen har det bra, fritidsaktiviteter, läxor, lek, helger, semestrar och familjemaskinen rullar och går klanderfritt. Det som inte fungerar är hennes och min kärleksrelation.

Jag har alltid haft en sorg i mig. Och en saknad. Av en far som inte var med och efter min mor som inte fungerade och inte betedde sig som vännernas föräldrar. Aldrig någon som följde med på fotbollsträningar eller matcher.

Jag ser spåren av min barndom. Jag mötte många tjejer i yngre dagar men det var aldrig någon som fick vara med längre än en natt. Det var liksom ingen som skulle få komma nära inpå. Det förstår jag nu i efterhand. Har aldrig haft ett fast förhållande innan detta här.

Den gången jag mötte henne och hon visade ett så stort intresse för mig så fastnade jag direkt. Jag tror jag la ansvaret för min lycka i hennes händer. Jag släppte hela mitt liv för att vara med henne. Där tror jag att jag förlorade mig själv.

Ser att folk skriver att jag blir tagen för givet. Det är ganska lustigt för det är precis det hon menar om sig själv i vår relation.

Jag har fått för mig att hon mår så dåligt med sig själv och att jag kan fixa henne. Så har jag tänkt länge. Men det kanske är en återvändsgränd att fortsätta i det spåret? Hon går till psykolog (det har hon inte gjort förr) och jag vet att hon pratar om sina mörkaste hemligheter. Jag ser gradvis en viss förändring till det bättre. Gårdagens besök hos botoxdoktorn var ett avvik från vår överenskommelse men generellt är det bättre. Jag håller henne kort idag för att just poängtera att nog är nog. En sak som slår mig är att hon aldrig ber om ursäkt verbalt. Hon går det endast via sms. Tankar?

Tjejen otrogen, 2 ggr.

INNEHÅLL