Bf juli 2018
Nu behöver jag lite pepp här känner jag. Jag väntar ju som sagt min tredje pojke, och även om det fanns en initial besvikelse över insikten att jag aldrig kommer att få en dotter så längtar jag så efter mitt fina barn som ligger inne och bakar färdigt i magen. Dock så dyker den där besvikelsen upp igen varje gång någon annan får en dotter, eller får veta att de ska få en dotter - Som att jag blir avundsjuk och samtidigt arg för att ingen blir avundsjuk på mig (jag vet nu låter jag helt rabiat, skyller på gravidhormoner haha .. =) )
Jag har en ogrundad känsla (tror jag) av att jag skulle haft bättre kontakt med en vuxen dotter än med en vuxen son, även om mina egna barn får träffa farmor och farfar bra mycket oftare än mormor och morfar som bor i en annan stad. Nu ska ett par vi umgås med väldigt nära, som får barn bara 6 veckor efter oss, tydligen få en dotter och jag är sådär avundsjuk som jag inte vill vara - visst KAN söner också ha en fin relation med sin mamma? eller är jag dömd att typ baka bullar och titta på när dom umgås med sin pappa? (jag är ju verkligen ingen tjejig tjejmamma utan jag är ju den som satsat på karriären och min man den som drar största lasset hemma, dock bakar han ju inte bullar.. )
Själv väntar jag min 4:e flicka tycker själv att det är jätte kul men såg glädjen och besvikelsen på sambon vid UL han hade nog gärna haft en pojke. Men sa bara "ja där är ju pappas lilla flicka" som han kallar även de andra tjejerna för.
Det kan ju lätt bli en ond sprallig av dåligakänslor och samvete så inte egentligen har en grund att ha dåligt samvete för. Försök i allafall att undvika att ha dålig samvete för det finns ingen anledning. Men klart det kan kännas förvirrande att sörja mitt i glädjen. Lycka till och grattis till pojken.