Joakim Lundell, Monster - diskussionstråd

Han är ingen förebild för yngre. Han har inte förändrats. På privata chattar som kommit ut har det framkommit stt han fortfarande beter sig som han gjorde när han hade en runk-blogg och smetar bajs på hela kroppen. Överdriver allting något fruktansvärt också. Tycker inte att det är rätt att namnge mamman i boken utan hennes tillstånd. Speciellt inte om det inte är sant. Samt att han hade ett helt kapitel om Hanna widerstedt. Han har inte skrivit boken kan tilläggas. Han har berättat för 2 män som skrivit boken.

Inte läst men han säger att allt kan styrkas som står i boken.

Finns vittnen/underlag till allt som står.

Vittnen som han pratar om är kompisar till honom som är totalt emot Hanna widerstedt samt jockibois mamma. Tycker det ska vara opartiska vittnen som ska styra sanningen men det är ju bara hans vänner. Tycker synd om både Hanna och jockibois mamma, de får massa hat de inte förtjänar.

Då antar jag att du känner både Hanna och hans mamma (opartiskt) om du kan bedömma att det är oförtjänt i så fall?

I uttalandem låter hans mamma heeelt oskyldig men faktum är att han hamnat i fosterfamilj så helt vän och blid med koll på saker och ting lär hon ju inte haft.

Sedan om han eg är en förebild är svårare..... På ett sätt visar han ju att du kan ha det jobbigt och må dåligt men att du kan ta dig ur skiten och att du kan få ett bra liv ändå.

Det som.är bra är väl att han visar yngre att dom inte är ensam om att må dåligt... Men på den fronten föredrar jag therese Lindqvist och Viktor frisk böcker

Vem är Joakim Lundell?

Den här tråden blir ju plötsligt intressant med tanke på att en granskning nu visar att det inte finns stöd för sakerna han påstår ska ha hänt i boken.

På tiden att bluffen avslöjas. Makalöst hur han kunnat leva på den i alla dessa år utan att en enda gång bli emotsagd.
Faller ett löjets skimmer över Sveriges journalister och i synnerget de på TV4.

Jag är vanligen rätt ointresserad av vad Joakim Lundell har för sig, och kommer nog ihåg för mycket om hur allt startade. Dessutom inte intresserad av hans berättelse om hans barndom, annat än att jag hört att den är tuff.

Nu när jag sett första delen av granskningen tycker jag det är rätt tydligt att Jocke redan som liten hade problem med sig själv, och ett mörker som var svårt för omgivningen att hantera. 

Som vuxen har han ju också ägnat flera år åt att beskriva sina minnen, vilka han också hävdar styrka av annan dokumentation. Han hänger ut sig själv och omgivningen och vill behålla tolkningsföreträdet och vill förbli det starka offret i sagan.

Det är verkligen inte så att alla som berättar om en svår barndom ska granskas, men det är inte så att man kan göra sig massa pengar och goodwill på en berättelse som man beskriver som helt styrkt, när andra faktiskt inte hittar det man hänvisar till.

Skriver man en bok om sin levande föräldrar, så kan det naturligtvis bli så att denne någon gång vill berätta något annat. Och då blir bilden kanske inte den man själv har. 

Det är väl rimligt att ibland inte ge sig in i kulturdebatten med sina personliga problem...  Men det finns faktiskt något väldigt intressant i att en mamma faktiskt väljer att beskriva sin bild, när sonen faktiskt byggt ett varumärke på att ha haft det tufft och att det beror på tortyr i barndomen.

Jocke var ju inte ett barn som mådde bra, och det är väl ganska naturligt att hans psyke letar orsaker till detta. 

Jag tänker att det säger något om hela Influencerskarriären att det kommer mängder av anmälningar till programmet och att Jocke har en följarskara som inte bara har sympati för honom utan som håller med om att detta ej borde belysas av annan. Och där håller jag inte med. I vissa situationer behövs granskning, utifrån att det blir svårt för människor att tolka världen om osanning sprids. 

Det är bara så sorgligt se hur svt ger sig in en familjs historia.
När jag fick egna barn kom mig egen barndom upp ordentligt ur sin djupa mörka håla. Det är då som frågetecknen över hur en förälder kan göra som de gör mot sina egna barn.
Men det är också då som jag blev tvungen lägga band på mig själv och inte göra samma misstag. För det är så jävla läskigt hur lätt det är att begå samma misstag och att ändå blåneka till sin egen skuld. 

Min mamma slog mig, hårt som sjutton. Mina syskon slapp bli slagna men blev vittnet. Några kompisar blev också vittnen. 

När jag ville bearbeta barndomen så nekade min mamma hela tiden till vad hon gjort mot mig. Som tur är hade jag andra som sett, annars han jag säkert börjat tro att jag fantiserat ihop allt. 

Jag var även ofrivilligt en förlängning av min mamma. Det var som om hon trodde att jag inte var min egen person. 

Det pendlade mellan våld och stor ömhet. 

Jag känner igen mycket i relationen mellan Jocke och hans mamma. 

Samt förövaren ser ju aldrig dig själv som förövare. Brottet är inte ett brott. Men brottet gör också för ont att erkänna.