Problem med sonen

Måste ni prata hemligheter när han är i närheten/märker det?

Inte för att det kanske är en grund till problemen, men mobbning kan vara väldigt svårt att upptäcka.

Hur är hans självkänsla? Svårt att ta kritik och se sina fel säger du, men kanske är han fullt medveten men inte vill erkänna? Pratar ni nåt om det?

Vad har ni försökt med gällande att ta ansvar för skolarbete etc? Vad säger han om saken? Finns tid avsatt till läxor? Funkar listor, almanackan, påminnelser på mobilen etc för att minnas?

Jag har inte stor erfarenhet av tonåringar, jag vet inte om det är normalt eller inte, men mer mina tankar kring det du skriver.

Gällande klängande och uppmärksamhet- hur mycket tid har ni tillsammans?

Det är inte hemligheter vi pratar om utan jag pratar om något som jag känner är privat om t.ex. mens då hör han ordet "mens" och kommer dit direkt och gör det obekvämt för mig och vill vet vad vi pratar om och då säger man till honom att det är privat och inget du behöver veta och då kan han liksom insistera att få veta ändå. Väldigt irriterande när det händer minst 1 gång mer dag.

Gällande mobbing- vi gav inte upp den tanken inom några månader utan misstänkte det i minst 1 år men när vi frågade så sa han nää. Vi kollade med hans andra syskon om hen sett hens bror på skolan och om han är ensam eller om hen sett att han är retad då sa syskonet nej han är med sina kompisar å då spelar kort osv. Lärarna sa samma sak, att han alltid är med samma vänner och speciellt 1 som han umgås med mer, hör hur vår son skojar och skrattar osv. Men visst kan de reta honom ändå men då skulle de inte umgås efter skolan, gå på badhuset ihop och hänga osv. Men visst kan det vara andra som gör det, mobbar Men han säger nej när vi frågar och vi kan inte tjata om mobbing när han säger att han inte är mobbad.

Självkänsla- där har du rätt i ngt som vi båda funderat på, att han kan kanske ha låg självkänsla. Vi har försökt att peppa honom i allt och sagt att han är duktig. Han slutade med all sport han höll på med och det var svårt att se för oss dp vi ryckte han var duktig men han själv tyckte kanske inte det. Han har fått prova på det mesta men han fortsätter aldrig. Nu vill han bara spela på datorn och d är väl ok men inte dp det går ut över hans skola och dp sätter vi stopp. Vi har pratat med honom om detta och sagt att han får spela så längtade han sköter skolarbetet och läxor men när han inte gör det (trots mkt stöd och hjälp av både skolan och här hemma) så är det väldigt tråkigt att se. Han säger t.ex att han har gjort sina läxor sen när man ska förhöra hon så kan han inte mkt. Han är 14 år gammal och man måste kunna ställa lite krav på honom. Det är inte skyhöga krav vi ställer utan att han gör det han ska (tar med läxor hem och antecknar på lektionerna) men det gör han inte. Hela denna grej med skola är ett problem. Han har även ljugit flera gånger om att han prov är framflyttat när det inte var det. Att han har klarat svenskan när lärarna säga motsatsen osv.

Det är ofta han själv säger "men jag har pluggat" men han har inte gjort det. Vi har svårt att lita på honom nu och det kanske märks. .vi kanske får sätta oss ner (igen) och prata med honom om just det. Att det är svårt för oss att lita på vad han säger dp vi har hett han så många chanser men att han bevisat motsatsen så många ggr att vi inte vet in eller ut mer i när han talar sanning..

Påminnelse - vi har provat det mesta men det funkar ändå inte. Lärarna säger att han måste lära sig att ta sitt ansvar och att lärarna och vi inte alltid kan vara där och påminna och att han själv måste lära sig att se till att ha material och ta med det som är viktigt. .

Vi har ganska mycket tid ihop. På helgerna brukar jag se till att vi alla går ut i skogen med hunden ihop. I söndags var vi och matade ankor och promenerade och lekte ihop. Vi brukar baka tsm, se på något program t.ex. familjen annorlunda osv. Vi åker på badhus, vi Halloween pyntar, vi pratar osv. Men han kanske behöver egentid med en av oss ensam? Kanske en lördag åka och gör ngt bara vi eller liknande? Jag är ju skild från hans pappa och har en ny sambo och de har bra kontakt men det uppstår också konflikter men inga stora. Vi har försökt båda två att engagera oss i sonen. Sambon brukar ta med sonen på grejer också. Men min sambo tror att han verkligen behöver sin pappa. Men då hans pappa är frånvarande och endast pratat om Gud hela tiden blir det svårt för vår son. Vi tror mkt ligger där. Han bara stack för några år sen &flyttade långt ifrån barnen. Så det har märkts att det varit väldigt jobbigt för de då de känt att deras far inte bryr sig om de och bryr sig mer om Gud än dom. De har gråtit, haft utbrott med mer. Men får ca 1 år sedan så började det bli bättre, det andra syskonet verkade ta mer avstånd från sin pappa men sonen verkar alltid hoppats att hans pappa ska ångra sig och flytta närmare de.. men varje år blir en nu besvikelse för sonen.. hemskt att se och vi har varit väldigt kritiska till pappans beteende. Men får fokus har alltid varit på barnen i flesta hand och se till att de har det bra och gjort det vi kunnat för att de ska må bra och vara trygga och glada. Alltså få vara barn.

Tack för era svar ????

Ja, klängande och uppmärksamhetsbehov betyder nästan alltid att barnet behöver mer tid med föräldern.

Tycker att han verkar ganska normal som tonåring. Han verkar ha ett stort närhetsbehov men han har ju också upplevt ett stort trauma. Det gör antagligen att han har ett jättestort behov av tid med dig, då han redan har förlorat en förälder på sätt och vis.  En tonårskille har ett jättestort behov av sin far, en manlig förebild är av allra största vikt i den åldern. Det kan ju bli väldigt tungt för din sambo?
En svår situation, kanske behöver ni någon att tala med kring detta. Kanske söka någon kurator eller liknande?
Finns något ytterligare nätverk kring er som kan stötta och erbjuda en manlig förebild? Morfar, farfar, morbror eller farbror?

(Frågetecken "????" Var fel och vet inte varför det blev så. Har stavat lite fel i mina svar till er också men hoppas att det är läsbart ????

Tycker att han verkar vara väldigt liten och omogen i förhållande till sin ålder. Mina tonåringar har nästan helt slutat hänga med familjen på saker i den åldern och det är vi som har "tjuvlyssnat" på dem för att få veta något om derss liv. Klänga på oss fysiskt det blev skämmigt redan vid 9-10 års åldern.

Det om att han heller inte kan ta ansvar för skolan och har svårt i ämnena pekar kanske också på en omognad. Vad säger skolan om det? Har de föreslagit några tester eller utredningar?

Det kan också bero på traumat då hans far förlorade kontakten med verkligheten och lämnade familjen. Det är väl inte konstigt med tanke på det att han nu "klänger" sig fast hos mamman.

Hej, tack för ditt svar:)

Gällande manlig förebild- håller med helt! Min sambo försöker ju men vi ser att igen verkar kunna ersätta hans far (och det är inte tanken heller) vi har även försökt att vara på hans pappa och ifrågasätter hans val och bortprioriterandet av barnen men han är rent ut sagt som en vägg! Han säger "ja" "ok" men gör inget åt det! Tar inte sitt j*kla ansvar! Vi kan inte heller tvinga pappan då vi redan varit på honom så länge nu. Barnen har även sett att vi försökt att få deras pappa att engagera sig i deras liv och vardag men det blir nästan mer sårande att se för de. Att andra måste säga till deras egna far att vilja vara med barnen så vi har lagt ner det. Soben hat ju två morbröder men ja .. de är som de är.. hade jag personligen vetat att ett av mina systerbarn behöver en manlig förebild så hade jag klivit in utan att ngn behövt fråga mig och det har de tyvärr inte gjort. Sonens farfar är äldre så där blir det svårt att vara aktiv osv. De bor dessutom en bit bort. Vi har bett familjerätten om hjälp men de ansåg att han inte uppfyller kriterierna för en kontaktperson. Vilket var svårt att ta! Ja så här ser läger ut.. vi får helt enkelt försöka ge han ännu mer tid av oss och mer tid med sambon.

Vi funderade ett tag på om han hade någon inlärningsvårigheter och de kollade honom för några år sen. De sa att han hade problem med minnet bland annat. Men det konstiga är att han verkar minnas det som han tycker om men allt annat som han så att säga inte bryr sig om/inte intresserad av glömmer han bort. Det var därför som vi inte tog det där testet så jätteseriöst. Men jag själv ser att han har problem med inlärning. Märker det när man ska göra läxor med honom. Att plugga på egen hand funkar mer eller mindre inte. Han har svårigheter med stavning och stavar väldigt dåligt och ibland är det även slarv. Det är hör bekymret ligger- då han å ena sidan verkar ha inlärningssvårigheter men samtidigt enbart slarvar och inte tar t.ex skolan på så stort allvar. Ibland vet man varken in eller ut. Jag personligen vill och ställer högre krav på honom dp jag har sett att han kan bättre.

Ja vi tror också att mycket av det spelar in! Han var van att ha sin pappa och sen helt plötsligt försvinner han då Gud har sagt åt han att göra det.. helt sinnessjukt! Bmir fortfarande så ledsen över det hela- hur barnen har mått och alla gråt man fått trösta.. suck.. jag är personligen inte så troende met kan tillräckligt mycket för att veta att det står i Bibeln att "en man som inte tar hand om sin familj är värre än en icke-troenden person" . Så jag tror att det som hänt med hans far är e eventuellt en form av psykisk åkomma/sjukdom. Allt tyder på det tyvärr.. Men vi har försökt att gå vidare ifrån det hela och barnen har frågat jättemycket om kristendomen och vi har låtit barnen då googla om det samt själva fråga en präst osv då vi inte ville "övertyga" barnen med våra personliga åsikter (då deras far redan gjort det) och vi ville att de fick information som stämmer (mer eller mindre när det rör religion) många förvränger och tolkar religion på sitt sätt. Och där fick de se & höra att det han sagt och gjort inte går ihop med att vara en kristen person. Det gjorde de mer lugna. Här hemma är vi öppna för alla människor oavsett religion,sexuell läggning, kön, etnicitet osv. Vi ville inte att baren har en fel bild pga av honom om människor.