Skaffa barn tidigt i en relation. Följa sitt hjärta?

Såklart omöjligt att säga hur det blir för er. Men för de allra flesta funkar det så att om man är över 24 år och har bott ihop i några år har man avsevärt mycket större chanser att få det att funka. Det finns en vattendelare där strax innan 25 och efter typ tre års gemensamt boende. Efter det är förhållanden generellt betydligt mer stabila. Hälften av de par som får barn tidigt i relationen och är under 24 när barnet föds separerar, de flesta innan barnet ens hunnit fylla tre.

Bland de äldre föräldrarna är det bara hälften så vanligt med separationer.

Om du googlar "Flest skilsmässor bland unga mammor" hittar du en artikel från SVT.

Nej. Det är oerhört själviskt. När en relation är ny så är alla nyförälskade. ALLA tror att deras förhållande är speciellt och att man alltid kommer leva ihop när man är nykär. Det är naturligt. Det är klart att man ska få vara kär, ung och naiv :) Det är bara härligt! Men kasta inte in ett oskyldigt barn i den rosa dimman. Ett barn förtjänar trygghet, tålamod och stabilitet.

Statistiskt sett så har ni extremt liten chans att hålla ihop om ni får barn tidigt i förhållandet.

Och om jag ska vara personlig är jag glad att jag varit ihop med min man länge innan barnen kom. Jag fick en del tankar om döden, fick en förlossningsdepression, hade väldigt ont och är sex år senare fortfarande inte bra. Vi sover fortfarande inte ordentligt på nätterna och delar sällan säng (turas om att sova med barnen).

I det läget gäller det att känna varandra väldigt väl och veta hur man som par bäst ska hantera situationen. Att jag och mannen kände varandra utan och innan efter många år tillsammans gjorde helt klart att vi klarade krisen bättre än vi hade gjort tidigt i förhållandet.

Vi hade haft flera motgångar av mindre sort tidigare och visste vad vi behöver för att fungera under hård press, dels som par, men också att vi som individer nått en högre mognad och hade större självkännedom.

Ta några år och bli trygga i er själva och ert förhållande. Om ni vet att ni ska vara ihop resten av livet gör inte några år så stor skillnad, eller hur. Ni kommer att vara stabilare och mer etablerade på arbetsmarknaden då.

Gud vilka elaka svar du får TS!

Lyssna inte, dom andra som skriver går inte i dina skor.

Jag och min numera man träffades när jag var 14 och han var 16, jag och han med, har av och till (framförallt de första åren) fått höra att ?första kärleken är speciell MEN DET HÅLLER ALDRIG?. Vi är från två olika kommuner så första åren pendlade vi för att ses. Men åren gick och när jag tog studenten valde jag att flytta till hans kommun och vi flyttade då ihop. Ganska fort därefter förlovade vi oss och började försöka få barn. Jag hade då en fast heltids tjänst och han lika så. Dock tog det ?sitt lilla tag? att bli gravid, så jag var 22 när vårat första barn föddes. Då köpte vi och flyttade vi in i vårat första hus, sen har tiden gått och numer har vi en gård på landet och tre barn och är lyckligt gifta.

Och ändå har vi fått höra ?det håller ALDRiG?.... men det gör det ju ;)

Lyssna inte på andra utan finns där för varandra, kommunicera och var överens om det. Sen underlättar det om man har bott ihop ett litet tag så man vet att man fixar att bo under samma tak, utan att gå varandra på nerverna. MEN det går säkert toppen ska du se oavsett!!

Sen till er andra som svarar, alla infaller inte i mallen över en studie. Och man får inte glömma att alla är olika, och bara för att inte ni klarat barn tidigt i ett förhållande så betyder det ju inte att det är samma för alla.

Kan tillägga att jag och min man numer är 28 och 30 år. Så det i sig tycker jag bevisar att inte statistiken alltid stämmer.