Abort för ett år sen

Har inte gjort abort, men det är något som mitt ex nästan tvingar mig till. Han har i princip samma argument som din sambo..

Ville bara visa att det finns folk som läser ditt inlägg och bryr sig men att man inte riktigt vet vad man ska svara. Hoppas du mår bättre snart och att ni löser allt!

Det är hemskt att känna sig tvingad till det. Det är något man aldrig trodde skulle hända en själv. Att den man älskar över allt annat gör så.

Jag har tänkt många gånger på varför jag gjorde det mot min vilja, när det är jag som får leva med det för resten av mitt liv. Han visste ju om att det kunde hända.

Hoppas ni kan lösa det på bästa sätt kram

Är du säker på att det här är en person du vill vara med? Det är en sak att inte vilja ha barn nu och vilja att du gör abort, men att ha den attityden han hade ("bara var att svälja ett piller") och sen låta dig gå igenom allt själv... nej, så behandlar man inte sin partner. Jag gjorde en abort för drygt 10 månader sedan, dock ville både jag och min sambo det. Men min sambo var med hela tiden, hjälpte och tog hand om mig när jag var illamående och spydde innan aborten, földe med till sjukhuset, var med och stöttade mig under aborten och efter. Han var fantastisk. Jag säger inte det för att skryta eller jäklas med dig, men för att visa hur det kan vara - eller snarar BORDE vara. Hade min sambo gjort annorlunda, betett sig som din, så hade det nog tagit slut faktiskt. Även fast jag själv ville göra aborten. För din sambos beteende var respektlöst och hänsynslöst.

Jo jag vet att hans betende inte är okej, och jag tror ibland att hade han stöttat mig mer, följt med när jag skulle göra själva aborten hade man kanske kunnat må lite bättre och förstått honom om han hade stöttat mig mer.

Men samtidigt klandrar man sig själv hela tiden och jag älskar ju han över allt annat

Vänd på steken, ponera att det var din sambo som skulle gå igenom en väldigt psykologiskt jobbig medicinsk procedur, som kan höra rätt ont. Han våndas över den och vill egentligen inte riktigt, men du är påstridig om det då du anser att det är för ert bästa att han gör detta. Kan du ens föreställa dig att om han då gick med på att göra det, att du bara därefter skulle avfärda honom med att det bara är ett piller att ta? Och sedan inte finnas för honom före, under och efter proceduren?

Om du kan tänka dig att det är så du skulle kunna bete dig, för all del - då är ni av samma skrot och korn. Stanna hos honom. Kan du däremot inte tänka dig att du hade behandlat honom på det viset så bör du genast inse att du förtjänar en partner som aldrig skulle kunna tänka sig att behandla dig på det viset heller. Man behandlar inte någon man älskar på det sättet.

Jag vet att jag aldrig skulle kunna behandla någon så.

Men trots det så vill jag ju vara med honom. Det är bara den extrema barnlängtan jag fått efter aborten som tar kol på mig, och att han säger olika saker. Han säger att han inte är redo, men hur ska man någonsin kunna vara 100%redo när man skaffar det första barnet...

Är det någon som vått i den sitsen ?

Jag hade redan en viss barnlängtan innan aborten och har det ännu mer nu. Min sambo med. Men går i perioder, ibland har har jag mer längtan och ibland inte lika mycket. För att hantera det så brukar hag i perioder av mycket längtan hänge mig helt och hållet åt den, lyssnar på poddar om graviditet och förlossning, kollar på bebis- och graviditetsgejer, tänker på namn osv. Tycker det känns bra då jag får drömma mig bort lite och gotta mig i det. För mig skulle det nog vara värre att försöka tränga bort längtan bara.

Är tydligen inte helt ovanligt att man får en stark barnlängtan efter en abort. Finns lite hypoteser om varför, men ingen riktig vetenskapligt stöttad förklaring vad jag har förstått. Men försök hitta ett sätt för dig att hantera den. Som sagt hjälper det för mig att frossa i graviditets- och bebisgrejer (bloggar, poddar, serier, artiklar m.m.), kanske hjälper det inte dig, du får avgöra.

Tror också det hjälper att ha någon slags tidslinje för när man möjligen kan börja försöka bli gravid. För oss så handlar det mest om praktiska saker då vi både är rejält bebissugna egentligen. Vi vill plugga klart och hinna jobba iallafall ett år innan barnet kommer. Det är de största reella skälen att vi väntar, vilket betyder att barn är ca 3 år framåt i tiden. Blir förstås svårare att få till en sådan slags tidslinje när en partner inte känner att den är redo alls. Men kanske prata med honom om när på ett ungefär, kanske om ett år, två år, tre år... osv. Prata igenom vad det är som gör att han inte känner sig redo.

Sen kan jag också trots min barnlängtan även känna att det är skönt att inte ha barn ännu. Vi kan ta sovmorgon, vi kan bara sitta och ta det hellugnt en hel dag om vi vill och göra precis vad vi känner. Påminner mig själv om det också, att uppskatta och njuta av den friheten nu när vi har den, tror det kommer finnas många stunder man saknar den sen när man väl har barn.

Även om aborten i sig inte var ett dugg rolig att gå igenom och inget jag någonsin vill göra om, så kan både jag och min sambo ändå känna att det positiva som vi fick med oss var att veta att vi kan bli gravida. Jag hade (som så många andra kvinnor) fått för mig att jag inte kunde bli gravid eller skulle ha väldigt svårt att bli gravid, utan någon som helst belägg för att tro det egentligen. Nu fick jag kvitto på att jag kan bli gravid och att just jag och min sambo kan det ihop. Så det hjälper lite också tycker jag.

Vidhåller dock fortfarande att du borde se dig om efter en ny partner. Skaffa inte barn med någon som redan bevisat att det kommer komma situationer där han skiter i dig totalt och bara sätter sig själv först.

Jag lider med dig. Jag skulle aldrig kunna förlåta min kille och leva med honom om han gjorde så mot mig. Hoppas du får det önskar. Stor kram