Inlägg från: Anonym (Anonym..) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Anonym..)

    Abort för ett år sen

    Hej, jag vet inte vart jag ska vända mig så provar här. För ett år sedan gjorde jag abort på grund av att min sambo sen 4 år tillbaka kände att det inte var läge för barn och massa argument om att vi inte hade ekonomi för att skaffa barn och vi bråkade så mycket. Jag blev ensam i denna resan. Jag fick bara upptryckt i ansiktet att det bara var att svälja ett piller sen var det över. Jag velade så fruktansvärt över det här barnet, jag ville ju inget annat än att behålla det. Men samtidigt så ville jag inte göra något mot hans vilja. Då gick jag hellre i mot min egen vilja. Jag gjorde aborten och det kände hyfsat fram till i somras. Hela min värld rasade samman jag började tänka på det är barnet och nu är det det ända jag vill så är det att bli gravid, vi köpte hus i våras som vi renoverar. När jag tagir upp barn frågan får jag bara höra att det inte funka medans vi renoverar och det har jag varit förstående med. Men nu när vi närmar oss änden av dem stora renoveringarna och jag tar upp om det här med barn igen kommer det istället att han inte är redo, han känner sig inte trygg i tanken att ta hand om ett barn. (Hur ska man känna sig trygg i något man aldrig gått i genom)

    Jag håller på att få panik, jag trodde ju efter renoveringen men nu när det ändras deppar jag ner mig helt. Min barnlängtan är enorm och det tar kål.

    Någon som har tips och råd?

    Någon som gått igenom något liknande ??

    Tacksam för svar

  • Svar på tråden Abort för ett år sen
  • Anonym (Anonym..)

    Det är hemskt att känna sig tvingad till det. Det är något man aldrig trodde skulle hända en själv. Att den man älskar över allt annat gör så.

    Jag har tänkt många gånger på varför jag gjorde det mot min vilja, när det är jag som får leva med det för resten av mitt liv. Han visste ju om att det kunde hända.

    Hoppas ni kan lösa det på bästa sätt kram

  • Anonym (Anonym..)

    Jo jag vet att hans betende inte är okej, och jag tror ibland att hade han stöttat mig mer, följt med när jag skulle göra själva aborten hade man kanske kunnat må lite bättre och förstått honom om han hade stöttat mig mer.

    Men samtidigt klandrar man sig själv hela tiden och jag älskar ju han över allt annat

  • Anonym (Anonym..)

    Jag vet att jag aldrig skulle kunna behandla någon så.

    Men trots det så vill jag ju vara med honom. Det är bara den extrema barnlängtan jag fått efter aborten som tar kol på mig, och att han säger olika saker. Han säger att han inte är redo, men hur ska man någonsin kunna vara 100%redo när man skaffar det första barnet...

    Är det någon som vått i den sitsen ?

Svar på tråden Abort för ett år sen