Oro över vårt gemensamma barn

Jag har bara hört din sida av saken, och det jag ser är att du är genuint orolig för din dotter och gör det du tror är bäst för henne, att du verkligen försökt få till samarbetssamtal, men även att du är väldigt fyrkantig, långrandig och har ett behov av att få rätt samt att få saker gjorda på det sätt du tycker är bäst.
Släpp det! Sluta använda så många ord, det funkar inte. Sluta försöka tvinga andra att göra på det sätt du vill, det funkar inte. Backa, studera och försök hitta en annan väg.

1. Sluta skriva långa SMS och uttrycka oro. Du har gjort det, ingenting har förändrats, det enda du åstadkommit är att mamman känner sig trakasserad. Dags att byta taktik.
2. Du har ingen rätt att bestämma hur barnets mamma ska hantera barnet på sina veckor. Sluta försöka. Du har berättat vad du tror är bäst, mer kan du inte göra.
3. Mamman har varit tydlig med att hon inte vill ha kontakt med dig. Ge upp det. Byt taktik!
4. Har ni en skriftlig överenskommelse om hur umgänge ska se ut? Om inte är det dags att gå till familjerätten och be om deras hjälp för bästa sätt att stämma till tingsrätten för att få ett skriftligt schema. Fråga även om du kan stämma till samarbetssamtal via TR. Jag vet inte om det går, men hör efter med familjerätten.

5. Om det verkligen inte går att få till ett samarbetssamtal och du ser att barnet mår dåligt av att det inte blir av kan du göra en orosanmälan hos soc.
Detta kan slå tillbaks mot dig, men soc har medel till sitt förfogande som FR inte har, och deras huvuduppgift är att se till barnets bästa.