• Anonym (TS)

    Utmattningssyndrom - hur var det för dig?

    Ni som haft utmattningssyndrom, vad hade ni för symptom? Hur länge var ni sjukskrivna? När "tog ni tag i det" och sökte sjukvård? Hur snabbt fick ni tid efter att ha kontaktat vårdcentral? Var det svårt att "bli sjukskriven"? Fick ni nån medicin? Hur lång tid tog det innan ni kunde börja jobba igen?

  • Svar på tråden Utmattningssyndrom - hur var det för dig?
  • SupersurasunkSara

    Jag hade massor av symptom, men trodde inte de hade med det att göra. Minnesproblem, sömnproblem, orkeslöshet, deprimerad mm.

    Tog tag i det alldeles för sent, först när jag fick psykosomatiska symptom. Hade tur och träffade en läkare som även testade d-vitaminhalten och det var galet lågt, 14 hade jag och det ska vara mellan 50 och 175. Fick dvitaminkur och det hjälpte mot depressionen. Fick antidepressiva utskrivet men tog dem inte. Fick även sömntabletter men de gjorde mig helt avslagen dagen efter så det var inte värt att ta dem. Var ju ett vanligt läkarbesök så jag fick tid inom en v om jag minns rätt. Fick remiss till psykoterapeut. För mig var det värdelöst, jag visste redan vad som var fel i mitt liv, men klarade då inte av att ändra på det. Tom psykoterapeuten sa det: Du vet ju redan vad som är fel, men vi tar de samtalen du är remitterad att ha så får vi se om du behöver fler. Slöseri med tid alltså, det var inte det jag
    Jag tror jag behövde.

    När jag var som mest illa däran fick jag välja om jag skulle göra mat eller duscha. Jag orkade inte båda sakerna samma dag. Blev beordrad att minst en timme i v göra något jag gillade, utföra någon hobby. Det hjälpe stort. Detta var 2014 och jag är inte återställd, kommer aldrig bli mitt gamla jag som klarar av massor. Jag måste säga nej till saker för att inte bli helt urlakad, kan behöva välja mellan att jobba eller ha ett privatliv värt namnet när jag har bakslag. När jag kommer hem från jobbet så behöver jag egentligen vila men mat måste man ha så det blir mycket utemat = dyrt som fasen.

    Jag tror jag var sjukskriven helt en månad, 50% i ytterligare två månader sen kan det ha varit en eller två månader med 25% sjukskrivning också, jag minns inte
    Det var för lite iaf. Jag hade behövt 50% lite längre, kanske även längre på heltid, men jag orkade inte diskutera med läkaren utan gjorde bara som de sa.

    Det viktigaste lärde jag mig själv; att säga nej. Att sätta mig i första rummet ibland. Att vara ok med att göra ingenting, att vara ok med att inte orka göra måstesaker. Det får vara dammigt i hörnen. Det får bli utemat även om det är för tredje gången samma vecka osv. Men det går trögt, när jag mår bra tar jag gärna på mig för mycket, det är ju så roligt! Men även roliga saker kan innebära att jag måste göra ingenting i en eller två dagar. Då är det toabesök och att få i sig lite mat som är prio, allt annat får vänta.

  • Anonym (TS)
    SupersurasunkSara skrev 2017-11-13 07:38:54 följande:

    Jag hade massor av symptom, men trodde inte de hade med det att göra. Minnesproblem, sömnproblem, orkeslöshet, deprimerad mm.

    Tog tag i det alldeles för sent, först när jag fick psykosomatiska symptom. Hade tur och träffade en läkare som även testade d-vitaminhalten och det var galet lågt, 14 hade jag och det ska vara mellan 50 och 175. Fick dvitaminkur och det hjälpte mot depressionen. Fick antidepressiva utskrivet men tog dem inte. Fick även sömntabletter men de gjorde mig helt avslagen dagen efter så det var inte värt att ta dem. Var ju ett vanligt läkarbesök så jag fick tid inom en v om jag minns rätt. Fick remiss till psykoterapeut. För mig var det värdelöst, jag visste redan vad som var fel i mitt liv, men klarade då inte av att ändra på det. Tom psykoterapeuten sa det: Du vet ju redan vad som är fel, men vi tar de samtalen du är remitterad att ha så får vi se om du behöver fler. Slöseri med tid alltså, det var inte det jag

    Jag tror jag behövde.

    När jag var som mest illa däran fick jag välja om jag skulle göra mat eller duscha. Jag orkade inte båda sakerna samma dag. Blev beordrad att minst en timme i v göra något jag gillade, utföra någon hobby. Det hjälpe stort. Detta var 2014 och jag är inte återställd, kommer aldrig bli mitt gamla jag som klarar av massor. Jag måste säga nej till saker för att inte bli helt urlakad, kan behöva välja mellan att jobba eller ha ett privatliv värt namnet när jag har bakslag. När jag kommer hem från jobbet så behöver jag egentligen vila men mat måste man ha så det blir mycket utemat = dyrt som fasen.

    Jag tror jag var sjukskriven helt en månad, 50% i ytterligare två månader sen kan det ha varit en eller två månader med 25% sjukskrivning också, jag minns inte

    Det var för lite iaf. Jag hade behövt 50% lite längre, kanske även längre på heltid, men jag orkade inte diskutera med läkaren utan gjorde bara som de sa.

    Det viktigaste lärde jag mig själv; att säga nej. Att sätta mig i första rummet ibland. Att vara ok med att göra ingenting, att vara ok med att inte orka göra måstesaker. Det får vara dammigt i hörnen. Det får bli utemat även om det är för tredje gången samma vecka osv. Men det går trögt, när jag mår bra tar jag gärna på mig för mycket, det är ju så roligt! Men även roliga saker kan innebära att jag måste göra ingenting i en eller två dagar. Då är det toabesök och att få i sig lite mat som är prio, allt annat får vänta.


    Tack för ditt svar! Jag tror att jag är på väg in i en utmattning. Kanske har det inte gått riktigt lika långt som för dig, men jag känner att jag inte klarar av jobbet längre. Jag fixar inte att strukturera mitt arbete. Och jag är helt slut!

    Minns du om du var hemma från jobbet innan du fick tid på vårdcentralen?
  • SupersurasunkSara
    Anonym (TS) skrev 2017-11-13 07:58:23 följande:
    Tack för ditt svar! Jag tror att jag är på väg in i en utmattning. Kanske har det inte gått riktigt lika långt som för dig, men jag känner att jag inte klarar av jobbet längre. Jag fixar inte att strukturera mitt arbete. Och jag är helt slut!

    Minns du om du var hemma från jobbet innan du fick tid på vårdcentralen?
    Inte precis i samband med det, jag sökte för depression men de upptäckte att jag hade gått in i väggen med hjälp av tester och prat.

    Däremot var jag tvungen att ibland vara sjukskriven en eller flera dagar för att överhuvudtaget orka med fast det inte var någon fysisk sjukdom. 

    Sätt stopp nu om du tror att du är på väg in i utmattning! Ju tidigare desto bättre återhämtning skulle jag tro. Jag hade gått i flera år tyvärr.

    Det där med att strukturera hade jag också problem med. Jag var tvungen att strategiskt tänka till innan jag la in en tvätt tex. Hur gjorde man? Jag var tvungen att tänka: Jag lägger in tvätten, jag häller i tvättmedel, jag programmerar rätt och startar maskinen. Det gick inte per automatik längre. Samma med matlagning mm, jag fick lov att stoppa mig själv och tala om för mig själv vad jag höll på med och helt koncentrera mig på det jag hade för händerna. Annars blev inget gjort alls. Så kan jag vara fortfarande, ganska ofta faktiskt men mest när jag gjort mer än jag eg orkar med och inte tillåtit mig återhämtning.

  • Kantorskan

    Jag hade en stressperiod som började sommaren 2003 och eskalerade årsskiftet -03/-04... då var jag tvungen att sjukskriva mig lite och fick väl nån cipramil eller nåt. Sen försökte jag jobba deltid hela våren och gick samtidigt en stresskurs på företagshälsovården. Dock var jag egentligen för dålig för att gå den. I augusti -04 hade jag nått botten och blev inlagd på psyk och dom började mixtra med medicinering... sen var jag sjukskriven helt och delvis i tre år tror jag det var. Även efter att ha blivit utförsäkrad jobbade jag 60% i flera år innan jag kunde trappa upp i tjänst och slutligen jobba heltid. Jag tror att det tog 10 år innan jag var någorlunda återställd... -Men sen fick jag diagnos bipolär, så på så sätt blir jag aldrig helt återställd. Har bl a varit dålig sen i julas, dvs snart ett år och sjukskriven sen slutet av sommaren...

    Men jag tror att det viktigaste är att om man själv eller någon annan tycker att man är nära väggen ska man ta det på allvar och ligga på. Och inte nöja sig med att vara hemma obehandlad en eller ett par månader, för det räcker sällan.

  • Anonym (TS)
    SupersurasunkSara skrev 2017-11-13 08:07:30 följande:

    Inte precis i samband med det, jag sökte för depression men de upptäckte att jag hade gått in i väggen med hjälp av tester och prat.

    Däremot var jag tvungen att ibland vara sjukskriven en eller flera dagar för att överhuvudtaget orka med fast det inte var någon fysisk sjukdom. 

    Sätt stopp nu om du tror att du är på väg in i utmattning! Ju tidigare desto bättre återhämtning skulle jag tro. Jag hade gått i flera år tyvärr.

    Det där med att strukturera hade jag också problem med. Jag var tvungen att strategiskt tänka till innan jag la in en tvätt tex. Hur gjorde man? Jag var tvungen att tänka: Jag lägger in tvätten, jag häller i tvättmedel, jag programmerar rätt och startar maskinen. Det gick inte per automatik längre. Samma med matlagning mm, jag fick lov att stoppa mig själv och tala om för mig själv vad jag höll på med och helt koncentrera mig på det jag hade för händerna. Annars blev inget gjort alls. Så kan jag vara fortfarande, ganska ofta faktiskt men mest när jag gjort mer än jag eg orkar med och inte tillåtit mig återhämtning.


    Jag har fått läkartid i slutet av veckan. Funderar nu på om jag ska kontakta chefen före och/eller efter det. Vet inte om jag ska räkna med att bli sjukskriven ett tag?
  • Anonym (TS)
    Kantorskan skrev 2017-11-13 09:06:06 följande:

    Jag hade en stressperiod som började sommaren 2003 och eskalerade årsskiftet -03/-04... då var jag tvungen att sjukskriva mig lite och fick väl nån cipramil eller nåt. Sen försökte jag jobba deltid hela våren och gick samtidigt en stresskurs på företagshälsovården. Dock var jag egentligen för dålig för att gå den. I augusti -04 hade jag nått botten och blev inlagd på psyk och dom började mixtra med medicinering... sen var jag sjukskriven helt och delvis i tre år tror jag det var. Även efter att ha blivit utförsäkrad jobbade jag 60% i flera år innan jag kunde trappa upp i tjänst och slutligen jobba heltid. Jag tror att det tog 10 år innan jag var någorlunda återställd... -Men sen fick jag diagnos bipolär, så på så sätt blir jag aldrig helt återställd. Har bl a varit dålig sen i julas, dvs snart ett år och sjukskriven sen slutet av sommaren...

    Men jag tror att det viktigaste är att om man själv eller någon annan tycker att man är nära väggen ska man ta det på allvar och ligga på. Och inte nöja sig med att vara hemma obehandlad en eller ett par månader, för det räcker sällan.


    Tack för ditt svar. Hoppas jag kan få bra hjälp.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (TS) skrev 2017-11-13 10:57:18 följande:
    Jag har fått läkartid i slutet av veckan. Funderar nu på om jag ska kontakta chefen före och/eller efter det. Vet inte om jag ska räkna med att bli sjukskriven ett tag?
    Behöver du vara hemma så sjukskriv dig. Räkna inte med sjukskrivning från läkaren, man vet aldrig hur de bedömer.
  • Anonym (TS)
    SupersurasunkSara skrev 2017-11-13 11:24:18 följande:

    Behöver du vara hemma så sjukskriv dig. Räkna inte med sjukskrivning från läkaren, man vet aldrig hur de bedömer.


    Tycker det är så svårt vad jag ska säga till jobbet, innan jag vet hur det blir. Jag kan ju bara sjukskriva mig utan att behöva ge nån orsak fram till läkarbesöket, men då känns det lite konstigt/jobbigt att sen höra av sig till chefen, utan att ha sagt något direkt. Å andra sidan, om jag inte skulle bli sjukskriven skulle det kännas jobbigt att ha berättat hur jag mår. Fast det är kanske egentligen bra att chefen vet, oavsett... Usch, tycker sånt här är jobbigt
  • Anonym (Seven)

    Jag satt i skolan och stirrade på intet när läraren kom fram "Hallå, hur mår du? Vet du vad, vi går ut och pratar " det ledde till sjukskrivning och psykiatrisk hjälp. Minns inte mycket från den tiden dagarna var så suddiga. Jag duschade knappt. Jag hostade blod. Åt inte. Sov inte på natten men låg utmattad hela dagarna. Svårt att gå ut. Magkramper dagligen. Såg en jävla massa filmer men jag minns ingenting mer än en skärm som lös. Gjorde skolarbete hemifrån var knappt i skolan. Det gav mig lite motivation. Att klara skolan. Trivdes med läxor.

    Det höll på två år minst i alla fall, sömnen var helt väck. Rutiner fanns inga. Orkade nästan aldrig laga mat levde på mackor, te, kex bullar och hatade att äta. Extrem social fobi att gå till lilla Ica var världens bergsbestigning. Panikattacker så fort jag gick ut.

    Livet kändes som all världens elektricitet som stängt av, minsta grej var så tungt och krävande, trivdes inte med med mig själv,med mitt liv, hade bara två saker som gav mig mening, mina katter. Detta var efter jag gått ut skolan. Inget jobb. Ingen sysselsättning. Bodde själv. Inga vänner. Socialbidrag. Hatade att äta antidepressiva det fanns inget större hatobjekt.

    Denna mörka tid lärde mig att uppskatta hur ljust det är idag. När något känns övermäktigt kan jag tänka tillbaka till min utmattningsdepression och känna "äh, det kunde varit så jävla mycket värre och jag har ju tagit mig igenom det värsta av allt så jag behöver inte oroa mig"

    Som Batman citatet säger: " we fall down only to learn how to pick ourselves up "

  • Anonym (Hemma)

    Kroppen varnade mig. Migrän, urinvägsinfektion, halsfluss, influensa.... den försökte få mig att stanna upp men jag körde på. Tills jag en dag satt på jobbet och fattade ingenting. Blev sjukskriven på heltid i en månad. Satte upp MAX två saker per dag som jag skulle göra. Då kunde det va promenad, laga mat.

    Har nu jobbat 25% i två mån utan krav. Är mest där. Funkar ok, men vissa dagar orkar jag inte gå dit.

    Det får ta den tiden det tar! Är fortfarande trött.

    Symtom: glömmer bort saker, tappar tråden, Svindåligt minne, sömnen gör inte vad den ska, lättstressad, lättrörd. Jag har också utmattningssyndrom, inte depression. Livet känns ljust men jag behöver VILA!

    Lycka till TS!

  • SupersurasunkSara
    Anonym (TS) skrev 2017-11-13 12:15:10 följande:
    Tycker det är så svårt vad jag ska säga till jobbet, innan jag vet hur det blir. Jag kan ju bara sjukskriva mig utan att behöva ge nån orsak fram till läkarbesöket, men då känns det lite konstigt/jobbigt att sen höra av sig till chefen, utan att ha sagt något direkt. Å andra sidan, om jag inte skulle bli sjukskriven skulle det kännas jobbigt att ha berättat hur jag mår. Fast det är kanske egentligen bra att chefen vet, oavsett... Usch, tycker sånt här är jobbigt
    Utmattning är inget att skämmas för. Det är inga latmaskar som blir utmattade Det är vi som är kompetenta, alltid gör vårt bästa och sätter andra före oss själva.

    Men jag vet, det är jättesvårt. Har ju själv känt nu att jag kanske är på väg tillbaka till hjärntröttheten men har haft svårt att säga det på jobbet. TROTS att de faktiskt redan vet att jag har varit där.

    Märkligt att det ska vara så svårt och jobbigt egentligen, det är ju inget ovanligt. 
    Jag vet inte om universum talar om något för mig iom att jag bröt benet i söndags...

    Jag har också haft olika fysiska symptom med sjukdomar och att inte bli av med envis hosta (11 v nu) osv. Och så nu då, brutet ben, gips i 6 v

    Jag hoppas du vilar upp dig TS, det är aldrig bra att gå för länge, det är inte värt det. INGEN kommer att stå vid din dödsbädd och säga: TACK för att du slet ut dig!
    Ta hand om dig, innan det blir för sent.
  • Anonym (Minnas)

    För mig var det så många symptom är svårt att minnas allt men några år innan började det med spändhet och fick ledvärk och gick till naprapat och massör ofta. Fick svår allergi också. Hade också hosta i flera månader som inte gav med sig. Sjuk väldigt ofta och dåligt immunförsvar med influensa, feber, halsont, magsjuka som bytte av varandra. Hade feber var och varannan dag i perioder. Hade yrsel flera gånger om dagen att allt snurrade. Vaknade flera gånger på nätterna och gick i sömnen mycket. Hade svårt hänga med i samtal och andningen var uppe nästan i halsgropen. Blödde näsblod varje dag i månader. Mensen blev oregelbunden och hade mellanblödningar i något år. Fick också svårare mensvärk. Blev extremt ljud- och ljuskänslig att jag spydde flera gånger. Väldigt ont i kroppen speciellt i ryggen med värk som satt i flera veckor och fick svårt att sova. Slutade träffa vänner, slutade träna, sociala livet försvann helt. Kände ofta meningslöshet och att det inte fanns någon mening att leva. Eller typ en likgiltighet snarare. Klarade inte av andras problem eller något negativt. Precis innan jag blev sjukskriven var det mest med minnet att hålla tråden och minnas vad man just pratade om. Namn och liknande glömdes. Samma med koder, pinkod, portkod och liknande. Var ständigt uppvarvad. Hela tiden spänd och had kryssningar i ben. Magsår/magkatarr och blod i avföring. Hade extrema sömnsvårigheter i början av sjukskrivningen och var vaken flera dygn i streck (trodde jag skulle dö på riktigt). En extrem trötthet där jag sov dag som natt i flera månader. Allting var en stress och blev ständigt uppvarvad av minsta ansträngning till exempel duscha eller skriva ett sms. Det som vart som en röd tråd igenom allt är hjärntrötthet och bubblande i hjärnan vid minsta mentala ansträning. Jag var även extremt lättretad, irriterad, hade kort stubin, fick utbrott av minsta lilla. Desamma med gråt och kunde lätt bryta ihop i gråt.

    Det kanske låter mycket men det här är bara en del.

    Jag lät det ju gå alldeles för långt och tror man inte ska jämföra med mig och ha det som måttstock utan jag var nog utbränd långt innan jag blev sjukskriven. Min läkare sa att hen aldrig hade träffat någon under hela sitt yrkesliv som hade en sån uttalad utmattnings diagnos.

  • Anonym (Minnas)

    Kryssningar i ben skulle vara krypningar i ben.

Svar på tråden Utmattningssyndrom - hur var det för dig?